Cristopher Landstedts avhandling i konstvetenskap ”Fester, platser och visuell kultur i Stockholm under den gustavianska epoken” (Stockholm 2023) har en intressant uppläggning där iscensättning av makt, särskilt användningen av rummet, är det grundläggande temat. Utan att ha några djupare kunskaper i 1700-talets politiska historia eller arkitekturhistoria, kompetenser som Landstedt effektivt demonstrerar, vill jag lyfta fram avhandlingens meriter ur ett kulturanalytiskt perspektiv.
Avhandlingen kretsar kring några case studies av offentliga tillställningar i Stockholm, från 1777 till 1808, skapade av eller om Gustav III. Med kontextualiseringar om repertoaren av fester och noggranna arkitekturhistoriska beskrivningar av tillgängliga miljöer för att iscensätta olika former av spektakel, läser Landstedt evenemangen som bokstavliga skådespel där framför allt antikens berättelser och personager används för att gestalta kungamakten, samtidigt som evenemangen också analyseras i sin helhet med publiker och efemära paratexter i stadsrummet (affischer, silhuettklippningar etcetera), och de aktuella samhälleliga situationer de ostentativt och latent motiverades av.
Det fanns vissa rum till förfogande vilka med planlösningar och permanenta inredningar och utsmyckningar kunde tas i besittning för tillfälliga offentliga iscensättningar. Särskilt granskar Landstedt Stora bollhuset (namnet till trots den viktigaste teaterscenen), Stockholms slott (särskilt ”Pelarsalen” och närliggande rum), Kungsträdgården och Börshuset, med deras respektive tillkomsthistorier och de möjligheter de erbjöd såväl rumsligt/dramatiskt och för vilka stämningar och associationer de kunde erbjuda, både genom inredningens utformning och platsens historiska användningar. Dessutom används stadsrummet som helhet, med Skeppsbron, Stortorget, Norrbro som viktiga noder, i tillfälliga och permanenta manifestationer av kungamakten.
Det första evenemang som analyseras i detalj är divertissementet Aesculapii tempel, som hölls våren 1777 på Stockholms slott. Till det yttre för att fira änkedrottningens tillfrisknande, med hyllningar till läkekonstens antika gudar, var evenemanget ett ställningstagande för att mildra (bilden av?) relationen mellan kungen och änkedrottningen som under den föregående hösten kommit i konflikt angående fördelningen av personliga loger i Bollhuset. Det kom i en säsong med andra divertissement: Ett kinesiskt bröllop, Ett läger i Skåne och En venetiansk fest, och avslutning med ett offentligt tornerspel. Divertissementen hade likartad struktur med inledande kadriljer, ett skådespel kring temat med insprängda sånger och danser, någon teaterpjäs, middag och dans, med roller för alla deltagare (huvudsakligen hovet).
21 augusti 1791 hölls en ”Maskerad- och illuminationsfest” i Kungsträdgården, med Stockholms borgerskap som arrangör. Formellt sett var anledningen kungens återvändande från Aachen där han vistats för att förbättra sin hälsa; detta hade dock bara varit en täckmantel för ett försök att skapa en kontrarevolutionär allians för att återinföra monarkin i Frankrike. Festens gestaltning handlade om Gustav III som framgångsrik krigsherre som i romersk stil hälsas vid Ärans tempel, och Landstedt ser festen som tredje fas i ett romerskt scenario (profectio-reditus-adventus) där de formella iscensättningarna av kungens avresa till ryska kriget 1788 och arméns förevisande av krigstroféer 1790 var de tidigare stegen.
Den tredje fallstudien handlar om festligheterna i samband med avtäckandet av Gustav III:s staty 24-25 januari 1808. Dess tillkomst härrör från hösten 1790, då Gustav III skänkte Stockholms borgerskap en obelisk (färdigställd och invigd 1800) som erkännande för dess stöd under ryska kriget, och borgerskapets gengåva blev (efter ett tidigare förslag som inte föll Gustav III i smaken) att utlova en staty placerad på Skeppsbron, både avfärds- och ankomstplats för kungens deltagande i kriget. Även 16 år efter sin död styrde alltså Gustav III i stadsplaneringen. Här är det inte så mycket själva invigningen, som firandet som står i centrum för analysen: borgerskapet bjöd på en bal i Börshuset, påkostade fyrverkerier med ett avancerat program av figurer (som verkar ha blivit helt misslyckat), och påföljande kväll illuminationer och ekläreringar, d v s olika former av belysningskonst. Landstedt lyfter fram i enlighet med tidigare forskare hur festligheterna redan i samtiden upplevdes som en avslutning av den gustavianska epoken.
Fallstudierna är uppbyggda av täta beskrivningar av evenemangen byggda på källor av olika karaktär som officiella dokument, press, dagböcker och brev, redogörelse för politisk bakgrund och tillkomstprocess, detaljbeskrivning av förloppen och granskning av den visuella kultur som aktiverades, från arkitektur ned på nivå av medaljmotiv och bordsprydnader. Idealiseringen av grekisk och romersk antik som referensvärld både i narrativer och arkitektur (mer avskalat i jämförelse med tidigare rokoko) lyfts fram tydligt. Landstedt poängterar också hur de tillfälliga evenemangen även fick långvariga verkningar genom att utsmyckningar och arkitektur blev permanenta. I avslutningen anknyter Landstedt också till ”eftervärldsdoktrinen”, Gustav III:s strävan att inte bara i sin samtid utan också för sin eftervärld odla sin personkult, som en bärande princip.
alfarvidssonblogg 