En fårbondes liv

En oväntad hit på Storbritanniens litteraturmarknad 2015 var James Rebanks The Shepherd’s Life: A Tale of the Lake District. (finns även på svenska 2016: Fårbondens dagbok.) Bakom titeln gömmer sig en nutida engelsk fårbondes skildring av sin vardag. Jag skriver bonde, för det handlar om att driva en gård, med egna odlingsmarker, med kor, hästar – men det är fårskötseln som står i centrum. Samtidigt handlar det om ett kollektivt arbete i nätverk utan formell organisation, ett system av ömsesidig hjälp både mellan enskilda och i gemensamma uppgifter.

Till de gemensamma resurserna hör allmänningarna på bergssluttningarna som utgör sommarens betesmarker, och en kollektiv uppgift är att på hösten ha fårskiljning i de anläggningar som finns i landskapet ovanför de inhägnade markerna. Till nätverket hör också att över höst och vinter är en del av fåren utlejda till bönder längre ned i dalgångarna – fårböndernas gårdar räcker inte till att producera/köpa foder för hela året.

Rebanks berättar om ett yrke han lärt sig av sin far men mest av sin farfar, ett lärande om och en fokusering på fårskötseln från barnaår. Det handlar om att ta hand om djur, se över deras bete, skydd mot regn och snö, behandla deras sjukdomar, övervaka lammning, klippa dem. Det handlar om att känna till landskapet, veta var man ska leta efter bortsprungna får, veta var bra bete finns, veta hur markerna ser ut efter långvarigt regn. Det handlar om att ha en bra hund och kunna samspela med den.

En viktig del i att bli en bra herde och en betydelsefull institution för de långvariga relationerna är fåraveln, att bevara bra egenskaper i sin hjord, att förbättra, att ha bra avelsdjur. Utställningar och auktioner – och här finns lokala formella organisationer för reglering av samarbetet – är viktiga höjdpunkter under året och sociala evenemang där ömsesidigt bedömande och erkännande av får och herdar sker. Pengaekonomin som är verksam här blir därför inte vinstmaximerande utan relateras till det långsiktiga sociala sammanhanget: nedlagt arbete och akut pengabehov får ställas i relation till motpartens resurser och bruksbehov och med tanke på möjligheten att rollerna är omkastade nästa år. Det är ett spel mellan jämlikar som behöver varandras fortsatta existens för att systemet ska vara hållbart, och sociala former som upprätthåller detta. Rebanks kallar detta för ”the most un-English of societies. There is still, amongst us, a rough northern form of egalitarianism not unlike that which exists in Scandinavia. In Sweden they call it Jantelagen… “. Han jämför också med samer och renskötsel för att hitta paralleller.

Hur har då Rebanks lagt upp sin text, som har ett beskrivande syfte utan tydlig narrativ struktur (trots ”Tale” i titeln)? Jag urskiljer tre parallella berättelser. En har skapat kapitelindelningen: sommar- höst – vinter – vår ger arbetsåret som en cyklisk struktur. Överlagrat finns sedan insprängt – ibland med metaforisk koppling till årstiderna – två långsiktiga historier. Dels hans personliga livsberättelse, från skolpojken som hellre vill vara med i gårdens arbete och slutar vid 15 års ålder utan slutbetyg. Men med ett bokintresse från morssidan och ifrågasättande av hur herdarna och landsbygden/Lake District beskrivits väcktes studieintresset så han studerade tre år i Oxford med historia som huvudämne, effektivt, tillbaka på gården alla lediga perioder, för att sedan etablera sig som egen fårbonde – nu med möjligheter till sidoinkomster (som alla bönderna behöver), t ex som världsarvskonsult för UNESCO inom hållbar turism. Arvsskiftet från farfar till far tydliggör också relationen mellan bönder och gårdar – varje generation måste etablera sig på nytt (och beviljas lån), man kan bo på en gård men arrendera en annan som ger huvudinkomsterna, det kan vara långa avstånd från hem till arbetsplats. Det är inga enkla barn-ärver-föräldrarnas gård- skiften, den lokala förankringen finns i landskapet, inte i den enskilda gården.

Dessutom finns den kollektiva historien om fårböndernas tillvaro, turism och romantik från Wordsworth och framåt, Beatrix Potter som engagerade sig inte bara för landskapet utan för fårskötseln (hon omtalas med respekt för sitt kunnande), olika lagars och förordningars genomslag, missväxtår. Mul- och klövsjukeepidemin 2001 beskrivs som en katastrof – hela besättningar avlivades, flera bönder lade ned verksamheten.

En spännande läsning med bäring inom områden som ruralitet, maskulinitet, turism, sociala nätverk, människa-djurstudier.

Publicerat i Narrativitet | Märkt , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Sägenforskningen 200 år

Det är i år 200 år sedan bröderna Grimm gav ut första delen av Deutsche Sagen, samlingen som definierade – både i ord och dåd – sägnen som genre och skapade en förebild för forskare, fältarbetare, utgivare. Tillsammans med andra delen som kom 1818 ett drygt 800-sidigt verk med 579 numrerade berättelser.

När jag läser samlingen är det några funderingar som dyker upp. Brödernas samlingar har tjänat som föredömen i att definiera och exemplifiera vad som är folklig diktning – men en hel del av vad jag länge antog som självklarheter finns inte där eller verkar ha andra betydelser.

Förordet börjar med Wesen der Sage, sägnens väsen. Här finns formuleringen om att ”die Märchen ist poetischer, die Sage historischer” – sagan är mera poetisk, sägnen mera historisk. Men vad som sällan nämns är att detta kommer efter en poetisk inledning om en ängel och medvandrare till människan – ”das Gut der Märchen, Sagen und Geschichte”; det vill säga, de utgår från ett genresystem där sagor, sägner och historia är likvärdiga delar. Dessutom nämner de också den berättande folkvisan, som ligger närmare sägnen än sagan. Och sagans värde tycks ligga i att den bevarat delar av den urtyska hjälteberättelsen (Heldensage), där sägnen enbart bevarat mindre fragment (namn, platser, seder). Det finns också en antydan att saga, sägen och historia som genrer avlöser varandra kronologiskt. Vad som också antyds och bekräftas av forskare som Donald Ward och Heinz Rölleke i deras respektive kommenterade utgåvor är att bröderna ville skapa en tysk motsvarighet till den nordiska äldre litteraturen, särskilt hjälteberättelser och sånger i den äldre eddan, sagalitteraturen och balladerna. Wilhelm Grimms debutbok från 1811 ”Altdänische Heldenlieder, Balladen und Märchen” utgjordes av översättningar av danska visor, särskilt kämpavisor från Anders Sörensen Vedels Hundredvisebog från 1592, och i deras program låg att det borde finnas en motsvarande ”altdeutscher Poesi” att upptäcka.

Av första delens 362 sägner är merparten (ca 80%) hämtade från skriftliga källor, särskilt Johannes Praetorius arbeten från senare delen av 1600-talet, och Otmars samling av folksägner från 1800. Något som slår mig är den geografiska spridningen – de anger direkt under varje sägentitel vilken region berättelsen kommer ifrån, ibland flera regioner, ibland handlar sägnerna om specifika städer eller borgar. I ett Tyskland som sedan länge fragmenterats till ett antal småstater och där det tysk-romerska riket formellt upplösts 1806 skapar de en enhet genom att publicera berättelser från alla regioner. Det tyska i titeln syftar inte bara på språket i boken, utan på en gemenskap mellan alla småstater och regioner som är nämnda. Uppläggningen är dock tematisk där olika övernaturliga väsen och händelser är dominerande.

I del 2 är ämnet politisk historia – det handlar om goter, langobarder och andra tyska folk under folkvandringstiden, kungar, grevar och andra makthavare i det tysk-romerska riket. Uppläggningen är kronologisk men det finns också en geografisk struktur (t ex nr 491-496 bayerska, 497-505 österrikiska, 506-514 schweiziska). Del 2 bygger helt på äldre skriftkällor: Tacitus, Jordanes, Paulus Diaconus och så vidare framåt i tiden – de har uteslutit Nibelungenlied, Rolandssången, diktningen om Karl den store och andra längre diktverk på grund av deras omfång.

I band 2 finns en utvidgad diskussion av sägnens relation till historia (Geschichte). ”Sägnen går med andra steg och ser med andra ögon än vad historien gör” (s. iv-v). Närmare än så kommer de inte i vilka kriterier de använde för att skilja mellan sägen och historia; istället innehåller båda förorden ett poetiskt språk för att karaktärisera genreskillnader. Frågan är om inte begreppet ”Sage” i likhet med dess svenska motsvarighet ”Sägen” länge var en diffus bestämning av medieform snarare än en tydlig genrebeteckning? De äldsta beläggen (både i tyska och svenska etymologiska ordböcker) är tydliga substantiverade verb, som betecknar något som blivit utsagt, utan några övriga kriterier. Rölleke hävdar att bröderna Grimm så sent som 1815 talar om ”Märchen und Sagen” i samma andetag och att deras samtida samlarkamrater inte uppfattade någon skillnad, med andra ord närmast såg begreppen som synonymer.

Det kan noteras att bröderna trots att de talar om hur berättelserna bevarats och förmedlats genom folket inte använder ”folk”-förleden i sina titlar; deras böcker heter Kinder- und Hausmärchen, deutsche Sagen, deutsche Mythologie… Å ena sidan så är underklassen en viktig källa men det är inte dess värld som är intressant i sig; sägnerna är viktiga som del av rekonstruktionen av det nationellt tyska. Det är inte heller bondbyar, bönder och bönders sysselsättningar som står i centrum, snarare verkar det vara småstäder och landsbygdsborgar, borgare, hantverkare och adel som utgör det tyska. Det har också påpekats att bröderna inte gjorde insamlingsresor på landsbygden – deras egna uppteckningar tillkom vid berättares besök i deras hem. De använder inte heller kvantitet som kriterium för sägengenre och för folklig förankring – de flesta texter har enbart en proveniens angiven.

Bröderna Grimm skapade uppmärksamhet kring folkliga berättelser, men det var ett specifikt urval av teman som intresserade dem. Det historiska och nationella syftet satte en gräns mot det samtidsorienterade och självupplevda berättandet. När vi försöker använda deras genrebeteckningar har vi att relatera till deras heterogena inkluderingar och exkluderingar samt till de metodologiska försök att skapa ordning som kommit i deras efterföljd.

Deutsche Sagen; herausgeben von den Brüdern Grimm. (Berlin 1816/1818) Facsimile Publisher, Dehli 2016.

Deutsche Sagen; herausgeben von den Brüdern Grimm. Ausgabe auf der Grundlage der ersten Auflage. Ediert und kommentiert von Heinz Rölleke. Frankfurt am Main, 1994.

The German Legends of the Brothers Grimm. Ed. and transl. by Donald Ward. Philadelphia 1981.

Wilhelm Grimm 1811: Altdänische Heldenlieder, Balladen und Märchen.

Publicerat i Narrativitet | Märkt , , | Lämna en kommentar

Jazzdialog USA-Afrika

Det förbises ofta att World Music – fenomenet till stor del växte fram inom jazzmusiken. Men från mitten av 50-talet och en bit in på 60-talet fanns ett stort intresse för afrikansk musik i USA, där svarta musiker  sökte influenser och samarbeten i afrikanska länder, särskilt där kampen för självständighet var framträdande. Omvänt så var jazzmusiken en inspiration för musiker i Afrika. Robin Kelley har i boken Africa speaks, America answers: modern jazz in revolutionary times (Harvard University Press 2012) belyst detta genom porträtt av fyra musiker med olika utgångspunkter och olika musikaliska uttryck. Den förste som presenteras är Guy Warren (Kofi Ghanaba) från Accra, Ghana, trumslagare och percussionist. Andra halvan av 50-talet levde han i USA och försökte få utrymme för fusioner mellan afrikansk musik, jazz och modern konstmusik, bl a med albumen Africa speaks, America answers, och Themes for African Drums. Inget av albumen sålde något vidare; här framhåller Kelley med många exempel att Warrens musik inte var tillräckligt exotisk och ”autentisk” för att passa in i intresset för Afrika; inte heller hans klädsel och hans namn var tillräckligt exotiska.

Pianisten Randy Weston från Brooklyn började 1958 började samarbeta med trombonisten Melba Liston som skrev storbandsarrangemang till flera album: t ex Uhuru Afrika hade texter av poeten Langston Hughes, med översättning till kiSwahili. Den mottogs med kyla från många vita kritiker, vilka byggt stor del av sin framtoning på att framhålla jazzen som integrationsprojekt och nu reagerade mot tendensen att svarta musiker samlades kring gemensamma erfarenheter och symboler. Viktigare var att Weston fick möjlighet att följa med på utrikesdepartementets goodwillturnéerunder några år. 1967 fick han en inbjudan till Marocko, där han kom i kontakt med gnawa-traditionen – svarta slavättlingar inom sufismen. Han bodde i Marocko i fem år och har fortsatt skapa musik i samspel med de musikerna, senast på albumet The Storyteller från 2010.

Ahmed Abdul-Malik, basist, växte också upp i samma Brooklynkvarter och spelade ofta tillsammans med Weston. I slutet av 40-talet gick han som många andra jazzmusiker med i Muslim Brotherhood. Till skillnad från de flesta andra fördjupade han sig också i arabisk musik. I slutet av 50-talet hade han bildat en egen grupp med huvudsakligen arabiska instrument där han spelade lutan oud och fram till mitten av 60-talet gjorde de några album. De uppmärksammades främst bland andra musiker: John Coltrane bjöd 1961 in honom på ett spår på sitt album Africa, och han fortsatte spela med bl a Herbie Mann och Randy Weston.

Sathima Bea Benjamin är en sångerska som var del av den livliga jazzscenen i Johannesburg, Sydafrika i slutet på 50-talet. Till skillnad från andra kollegor tog hon inte in sydafrikanska influenser utan var mer renodlat inspirerad av amerikansk jazz, särskilt Duke Ellington. 1959 träffade hon pianisten Abdullah Ibrahim, de blev ett par (gifte sig flera år senare) och hon började samarbeta med honom.. 1963 i Europaexil sammanträffade de med Duke Ellington som ordnade inspelning av var sitt album. Men, skivbolaget valde att enbart ge ut Ibrahims album som var mer avantgarde-inriktat än Benjamins som byggde på standardlåtar. Hon kom att stå i skuggan av Ibrahim fram till 1979 då hon själv tog ansvaret för sin fortsatta karriär. Kelley gör poäng av att hon varit hängiven sina musikaliska ideal, men att det då inneburit att hon inte blivit uppmärksammad i så stor utsträckning.

Det är flera paradoxer som Kelley ringar in. En handlar om att musik från Afrika förväntades vara homogen och traditionell – Afrikas urbana musikstilar, eller afrikanska musiker som identifierade sig med jazzen, passade då inte riktigt in. En annan är att svarta amerikanska musiker inte uppskattades när de identifierade sig med sitt afrikanska arv. Och de vanskliga motsägelser som präglade USA:s försök att politiskt öka inflytande i Afrika med hjälp av goodwillturnéer med musiker. Det lyser igenom att även intresset för afrikansk musik hade sina kommersiella mekanismer. En annan poäng med boken är att Kelley inte särskilt framhäver de här musikerna som ”de ledande”, utan det handlar om artister som delvis agerat i skymundan utifrån sina egna konstnärliga ställningstaganden. De har varit del av en större trend av dialog mellan Afrika och USA:s jazz, där de skapat sina egna personliga uttryck, inte hängt på andras. Man får hoppas att Kelleys bok ökar intresset för musikerna – särskilt Warrens album är svåråtkomliga.

Publicerat i Jazz, musikforskning | Märkt , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Caruso, Sinatra och Dion – det italienska spåret i USA:s populärmusik

Det fanns från sekelskiftet 1900 och fram till mitten av 60-talet en distinkt italiensk närvaro i amerikansk populärmusik. Den inbegrep operans bel canto-tradition i repertoar och sångstil, italienska folksånger, sångare med italienska släktband och sångtexter positionerade i en italiensk maskulinitet som understryker vikten av den offentliga bilden, vad man visar utåt: fare a faccia contenta, presentera en bella figura – med undantag för två sinnestämningar som kan ges starka känslouttryck i tex sångens form: kärlek och hämnd.

Förutom vad den betytt i populärmusikbranschen var den också en betydande del av den italienska immigranterfarenheten, ett sätt för italienare att bli synliga som del av det amerikanska samhället. Den här historien berättas i Mark Rotellas bok Amore: The story of Italian American Song. Totella är själv av italienskt ursprung och använder sin släkthistoria och kännedom om attityder och erfarenheter inom familjen som en viktig resurs.

Texten är uppbyggd kring ett pärlband av hits, interfolierat med brottstycken ur en mer generell italiensk-amerikansk historia som inkluderar Svarta Handen, Maffian, fackföreningsledare, borgmästare La Guardia, interneringsläger. Den musikaliska startpunkten blir Enrico Carusos etablering i New York 1903 med en rad framträdanden på Metropolitan, och vad som påstås ha varit den första miljonsäljaren i skivbranschen, Pajazzos aria, 1904.  O Sole Mio, 1916, blev ytterligare en miljonsäljare. Under 10- och 20-talen står sångare som Farfariello och Gilda Mignonette för skivproduktion och scenframträdanden för en ”etnisk” marknad, och agerar mediatörer till italiensk populärmusikbransch. Från 30-talet, med radions och ljudfilmens genombrott, kommer en ny artistroll som deltar i homogeniseringen av ett engelskspråkigt USA. Violinisten Rodolfo Colombo blev sångaren Ross Columbo, en stark medtävlare till Rudy Vallee och Bing Crosby i crooner-facket tills han 1934 besökte en fotograf som lekte tankspritt med sin revolver och ett dödande skott gick av. Frank Sinatra, Louis Prima och Perry Como följs av en lång rad namn under 50-talet: Dean Martin, Tony Bennett, Al Martino, Julius La Rosa. Filmcowboysångaren Frankie Laine (”High Noon”, ”Rawhide”) föddes i Chicago med namnet Francesco LoVecchio. Ett särskilt 50-talsfenomen som närmast avslutar ”opera-som-populärmusik”-spåret för lång tid framåt var Mario Lanza som slog igenom i Hollywoodfilmen om Carusos liv och fortsatte en karriär som sångare i filmer. I slutet av 50-talet tar italienskättade ungdomar plats i vågen efter Elvis (vad som föraktfullt ibland kallas ”milksap”): Connie Francis, Bobby Darin, Dion, Fabian, Frankie Avalon. Och Elvis bidrar med att återanvända O sole mio. Men från mitten av 60-talet – Young Rascals och Frank Zappa fortsätter den italienskättade närvaron men arbetar i andra musiktraditioner. Istället avslutar Rotella med Las Vegas-spåret där Sinatra, Dean Martin tillsammans med Sammy Davis jr och enstaka andra håller sångartraditionen vid liv.

Det är spännande att få den här historieskrivningen som gör den italiensk-amerikanska opera-schlager-pop-traditionen tydlig. Tyvärr gör upplägget att boken tenderar att kännas som en lång serie dagstidningsreportage, särskilt när Rotella bygger upp kring en enstaka sentida intervju med en sångare. I flera fall fokuseras på en sångares genombrottslåt men resten av en lång och intressant karriär utelämnas. Jag sitter snopen och väntar på mer. Men trots det en intressant bok.

 

Publicerat i musikforskning, populärkultur | Märkt , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Modernitet, språk och ojämlikhet

 

Idén om ett rent och neutralt språk(bruk) som är exakt och undanröjer kommunikativa missförstånd och är tillgängligt för alla som grund för vetenskap och samhällelig politik är en stark grundbult i det moderna samhället – men när den omsatts i praktik har den producerat ojämlika maktstrukturer. Inte minst har postkoloniala tänkare pekat på hur detta rena språkbruk varit ett de-provinsialiserat europeiskt språk, och efterlyst analyser av hur sådana processer sker.

2003 kom boken Voices of Modernity: Language Ideologies and the Politics of Inequality” av Richard Bauman och Charles Briggs. Där gör de den typen av analyser genom närläsningar av ett antal klassiska texter från 1600-tal och framåt. B&B är inspirerade av Bruno Latours analys av hur det moderna samhället växte fram genom att skapa vetenskap och samhälle som separata och åtskilda enheter, men hävdar att Latour utelämnade två nyckelfaktorer som får moderniteten att fungera – språk och tradition.

Syftet med boken är att följa hur språket konstruerades som en separat enhet vid sida av vetenskap och samhälle, och hur detta formar en ”ojämlikhetens politik” genom att samhället förutsätts bestå av dem som behärskar det korrekta språket. Och, hur hanterar man den exkludering av klasser och nationer som blir följden?

Folkliga berättelser och traderad kunskap åker ut ur samhällsbilden med vetenskapens framväxt, men får nytt berättigande som källor för studier av kulturell variation, och som konst, som kan bli delad kunskap och erfarenhet i bygget av moderna samhällen.

En återkommande ironi är hur den moderna vetenskapen arbetar med två tekniker för att konstituera sig (här hänvisar författarna till Bruno Latour). Den ena är purification – renodling? – vilket innebär att skapa ”rena” kategorier, ”renodlade” kommunikationsformer, rensa bort begrepp, perspektiv och retorik som utgår från subjekt med intressen, känslor, traderade värderingar och social tillhörighet; kort sagt, ett ”objektivt” språk som kan bära upp vetenskap. Men för att vetenskapen ska fylla någon funktion i samhället måste den föras ut från vetenskapsmännen till allmänheten, en mediation som innebär hybridization, hybridisering, skapandet av nya blandformer (som då inte kan erkännas som blandformer… förrän senare generationer av vetenskapsmän kritiserar dem).

En utgångspunkt i modernitetens framväxt blir här Francis Bacons tidiga 1600-talskritik av språket som ett hinder för vetenskap. Bacons syn på språket sammanfattas som 1) han kritiserar retorik; 2) han vill att språket ska endast användas referentiellt, d v s förmedla fakta; 3) han har en kritik av språkets reflexivitet. Bacons idéer och kritik av språket återkommer senare under 1600-talet hos Royal Society, den ledande brittiska vetenskapsakademin.

John Locke uttrycker en språkfilosofi för moderniteten, som innebär en renodling, purification. Som motpol blir det orena språket som talas av kvinnor och underklass och på landsbygd. Det språk som Locke vill ha blir också ett språk för en framväxande offentlighet d v s samhället ska bygga på ett neutralt språk – som bara bildade män kan tala.

Ett annat spår från Bacon handlar om historia och poetik. Här granskar B&B 16- och 1700-talets antikvitetsforskare och filologer.  Bacon kontrasterar den nya tiden mot den gamla, skapar ett brott i historien. ”Antikviteter” (här texter och sedvänjor, inte särskilt föremål) blir relikter som överbryggar mellan nu och då. Brottet kan vara engelska inbördeskriget eller införandet av protestantismen –  här skapas ett utrymme för att benämna allt gammalt, särskilt överbringat av gamla kvinnor, bönder, landsbygdsfolk – som tradition (härav den statiska förståelsen av ”tradition” hos britter som t ex Eric Hobsbawm).  Filologerna studerar Homeros och Gamla testamentet – det nya är att de inför en kulturrelativism genom att placera texterna i relation till judisk och arabisk kultur. Homeros-studierna introducerar oralitet som kontrast till skriftlighet.

Fortsättningen av boken kretsar i hög grad kring framväxten av studier av folkligt berättande som särskild litteraturkategori och vad den betydde i modernitetsbygget. MacPhersons Ossiandiktning fick sin ideologiska överbyggnad av Hugh Blair (lärare till MacPherson), som skrev en introduktion till Ossiandiktningen som också blev programmatisk. Här lanseras idén om att en nation kunde byggas kring muntlig tradition som förmedlade fakta från en guldålder långt tillbaka i historien, om det fanns samtida intellektuella som kunde rekonstruera helhetsverket i sin urform. Här var det Skottland – som blev modell för andra nationer, oavsett den kritik mot MacPhersons texter som snart växte fram, tidigt i London.

Herder för vidare Blairs tankar och binder samman språk, diktning, och nation i en kulturrelativistisk anda där alla folk är jämlika. Folklig tradition blir den ”naturpoesi” som står som korrektiv till den kosmopolitiska konstpoesin, men det är enbart borgerskap och vissa intellektuella (som Herder) som kan bära upp denna folkliga tradition in i det moderna samhället. Skillnaderna till Locke är stora, men gemensamt är förespråkandet av ett homogent språk och exkluderingen av underklass och kvinnor från det samhälleliga samtalet.

Bröderna Grimms bidrag blir att, genom att konstruera sig själva som vetenskapsmän med naturvetenskapliga ideal, skapa det urval av traditionstexter (och genrer) som är autentiskt för den tyska nationen, och genom sin expertstatus rekonstruera texterna till form (inklusive ordval) – och ge en förebild för forskare från andra nationer: den kosmopolitiska idén (från Locke) kan förenas med Herders erkännande av många nationer genom att de olika folken lyfter fram sina jämförbara folktraditioner.

Bauman & Briggs fortsätter sin framställning med att flytta fokus till USA och aktualiserar därmed postkoloniala maktstrukturer. Henry Rowe Schoolcraft betraktas som pionjär inom amerikansk folkloristik genom att han från 1820-talet dokumenterade och utgav på engelska indianers berättelser, något som knappast förekommit tidigare. Hans poäng var att använda berättelser för att förstå indianernas sätt att tänka, d v s som källa till deras kultur som helhet – något som fram till dess upplevts som ouppnåeligt för européerna. Samtidigt såg han dem också som litteratur användbar för ett nationsbygge, något som också realiserades genom Longfellows 1855 publicerade diktverk Hiawatha (som hämtade innehåll från Schoolcraft och form från Kalevala). Här analyseras hur Schoolcraft fick tillgång till berättelser (genom kontakt med och ingifte i en familj med både engelska och indianska släktband) och hur han omskapade formen hos texterna för att kunna förmedla innehållet som han såg det.

Den avslutande studien handlar om Franz Boas, och särskilt hans syn på relationen mellan språk och kultur. Boas utvecklade metodik för att enhetligt och entydigt transkribera indianers muntliga berättelser, och gav stor plats för publicering av texter på originalspråk– en strategi för att ha en solid empirisk grund för antropologin som vetenskap. Fältarbetet blev här motsvarigheten till naturvetarnas laboratoriemässiga experiment. Briggs och Bauman analyserar Boas grundläggande språkfilosofi och finner där en skepsis till möjligheterna hos ”primitiva” folks språk att kunna främja ett reflexivt och kritiskt tänkande. Denna skepsis utsträcker Boas också till klassintressen och nationalistiska intressen – och skapar därigenom en position för antropologisk kunskap som grund för samhällsbygge.  Han förespråkar redan på 20-talet en överstatlig organisation i de former som senare FN skulle stöpas i (här kan noteras att FN:s deklaration om mänskliga rättigheter formulerades bl a av antropologen Melville Herskovits).

I avslutningen länkar Briggs och Bauman samman sina studier med Foucault, Derrida, Bakhtin med flera. De understryker hur det modernistiska projektet från starten för fyrahundra år sedan byggt på mekanismer som skapar ojämlika strukturer och exkluderingar – de vill inte hamna i en anti-modernism men understryker vikten av att vara medveten om hur dessa processer varit verksamma och fortsätter att vara verksamma (även hos akademiker som utropar sig själva som stående över maktmekanismer). De poängterar vikten av språk och traditioner som domäner i modernitetsbygget, och vikten av att studera dem för förståelsen av modernitet.

En viktig poäng att ta vara på är hur t ex muntlighet och skriftlighet, folkligt och lärt konstruerats som varandras motpoler, och hur tradition och modernitet på samma sätt förutsätter varandra. Här pekar författarna på vikten av att istället för att se tradition som en statisk enhet istället se på processer av traditionalisering (inklusive de- och re-traditionalisering). De utmanar också, t ex i analysen av Boas, principerna om ”ett språk per individ” till förmån för att ge utrymme för studier av mångspråklighet, blandspråk, flerkulturell kompetens som social praxis och bas för individuell identitet.

Det är mycket givande läsning ur flera olika aspekter. För mig har det varit klargörande att läsa om hur språk och därmed också språkforskning konstruerats som abstrakta system, överindividuella och kontextlösa, och vilken syn på talande subjekt och kontextuella genrer som varit följden. Som etnolog kan jag se hur moderniteten både skapat och begränsat ett utrymme för etnologi och folkloristik som vetenskapsgrenar. Det är spännande att tänka på hur dessa processer omsatts i svenska sammanhang. Särskilt kapitlen om Schoolcraft och Boas och hur de instruerade ”infödda” samarbetspartners för att producera vetenskapligt hållbara texter och redigerade texterna före publicering kan jämföras med avhandlingarna från Agneta Lilja, Bo G Nilsson och Fredrik Skott om motsvarande processer något senare inom svenska traditionsarkiv.  Jag funderar också över frågor som vilken betydelse handelsmän och jurister, och handelsmännens jurister, haft i att skapa språkbruk med självständiga texter som ideal, och över den brittiska antropologins ointresse för berättande (före Ruth Finnegan). För den som är intresserad av frågor om vetenskapliga subjekt och objekt inom humaniora och samhällsvetenskaper, och sammanhanget med språkideologier, rekommenderas boken!

 

Publicerat i Medieforskning, Narrativitet | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Jazz i Europa

Vilken roll spelar Europa i den stora berättelsen om jazzen? Alldeles för liten, menar Luca Cerchiari, Laurent Cugny & Franz Kerschbaumer, redaktörerna bakom antologin Eurojazzland: Jazz and European Sources, Dynamics, and Contexts, som gavs ut 2012. Att den är utgiven av Northeastern University Press i Boston, och försedd med en kort baksidestext av Dan Morgenstern ger signaler om att ett syfte är att nå in i medvetandet hos USA:s forskare och kritiker. I inledningen skriver Luca Cerchari med gillande om ”New Jazz Studies”, den förnyelse av jazzforskningen som vuxit fram i USA under 90- och 00-talen, men konstaterar att en svaghet är den fortsatta fokuseringen på jazzen i USA – vilket lämnar frågorna om jazzens världsomspännande förankring obesvarade. Det finns ingen ”historia över jazzen i Europa” skriven; den här antologin syftar inte till att fylla den luckan, men väl till att inventera olika teman som skulle vara relevanta att ta med i en sådan historieskrivning.

De första artiklarna vänder faktiskt på frågeställningen och handlar om vad Europa betytt för jazzens historia. Franz Kerschbaumer poängterar dels europeisk stråk/strängtradition som populärmusikform i det sena 1800-talets USA, dels vill han lansera ”keltisk”  (irländsk, skotsk, shetländsk) fiolmusik,  via emigranter, som källa för swing. (Han lyfter också in svenska gånglåtar som parallell; även om många tycker det låter horribelt så finns ju triolkänslan som ett gemensamt drag i nordvästeuropeisk folklig dansmusik.) Bruce Boyd Raeburn från New Orleans går in på den spanska bakgrund som Jelly Roll Morton hävdade var viktig, och också på betydelsen av italiensk opera och italienska släkter. Cerchiari skriver om ”the European Songbook” (Greensleeves, My man, Dear old Stockholm, Autumn Leaves, Just a Gigolo m fl l¨åtar från Europa som införlivats i jazzens standardrepertoar), och Vincent Cotro föreslår en ”fransk skola” inom jazzviolin. Martin Guerpin lyfter fram franska tonsättares intresse för jazz och proto-jazz från Debussy till Milhaud, ett intresse som tidigt bidrog till att ge jazz viss respektabilitet. Mike Heffley lyfter fram fyra européer som för honom som amerikansk musiker framstår som betydelsefulla: Joseph Schillinger (musikteoretiker som gav utrymme för jazzens principer i kompositionslära), Joe Zawinul, Karl Berger, Marion McPartland.

Ett annat tema är hur jazzen förankrats i Europa och särskilda europeiska stilar och scener vuxit fram. Rainer Lotz skriver om svarta musiker och afro-amerikanska musikformer i Europa före första världskriget, Alyn Shipton om den brittiska tradjazzvågen, Manfred Straka om cool-stilens genomslag i olika länder. Benny Carters vistelser i Storbritannien och Duke Ellingtons i Frankrike får specialstudier. Arrigo Cappelletti, lyfter fram jazzmusikens karaktär avimaginär resa för europeiska musiker: förutom att jazzen är ett sätt att försätta sig ”i USA” så är influenser från och fusioner med musik från andra länder (eller egna landets folkmusik) ett betydelsefullt drag. Han har själv gjort fusionsmusik jazz/tango och senare fado och berättar belysande om de processerna. Ekkehard Jost diskuterar den europeiska frijazzens framväxt och utveckling under 60- och 70-talen och avrundar med att föreslå några sätt på vilka europeiska musiker försökte frigöra sig från sina afro-amerikanska frijazzförebilder: flera européer koncentrerade mer på att utforska instrumentens sound (ofta genom att helt lämna melodik och bestämda tonhöjder), avsaknad av stadig rytm och fast tempo (”nervöst”, ”hektiskt”), betoning av kollektiv improvisation, inte enskilda solon; och där amerikansk frijazz från början av 80-talet började bli mer tydligt bopinfluerad dröjde sådana tendenser i Europa. Gianfranco Salvatore lyfter med Django Reinhardt, Joe Zawinul, Terje Rypdal och John Surman som exempel experiment med elektrisk bearbetning som ett notabelt drag bland europeiska jazzmusiker.

Ett tredje tema är synen på Europa och vad Europa betyder/kan betyda i jazzen. Det finns med på ett eller annat sätt i den nämnda artiklarna; Tony Whyton lyfter frågan genom att kritiskt granska dels idén om en ”Nordic Tone”, dels hur ras är synligt/osynligt i brittisk jazz, och framhåller att ”nordisk” respektive ”svart” är identiteter som olika jazzmusiker kan gå in i och ut ur, konstnärliga valmöjligheter med olika identitetsetiketter. Herbert Hellhund är inne på liknande tankegångar när han kopplar samman självständig europeisk jazz med postmodernism – från det sena sextiotalet finns det inte en enhetlig jazzhistoria, utan istället förväntningar om medvetenhet om stilistisk mångfald.  Den jazzmusiker som fungerar bäst i ett sådant tillstånd är då varken ”neo-konservativ” eller ”avantgardist”, utan ”generalist”. I ett sådant sammanhang är då t ex att brottas med europeisk konstmusik från Bach till Webern, eller nordisk folkmusik, sätt att skapa självständig jazz i Europa.

De olika bidragen spretar åt olika håll. Salvatore reproducerar den bild av ”nordisk ton” som Whyton granskar kritiskt. Vissa texter staplar fakta på varandra, är inventeringar mer än artiklar med egentlig poäng, andra är personliga essäer. Ambitionerna varierar – vad är viktiga bidrag från Europa, vad är typiskt för Europa, vad är unikt för Europa. Det är bra eftersom det visar på att geografiska begrepp inte har enhetliga musikaliska betydelser, men ibland kan bidragen kännas väl eurocentristiska: vad är poängen förutom att nämna europeiska musiker? Det hör väl till ämnets karaktär, men en grövre miss är att östeuropa helt saknas. Även om de nordiska länderna finns med i flera bidrag är det Tyskland, Frankrike, Italien, Storbritannien som står i centrum, vilket också grovt avspeglar sammansättningen av författare. Alltså en ojämnt sammansatt men klart läsvärd samling artiklar.

(tidigare publicerad i OJ 4/2013)

Publicerat i Jazz, musikforskning | Märkt , , | Lämna en kommentar

Muntligt berättande, dokumentation och historieproduktion

Att dokumentera och forska om muntligt berättande är viktiga och angelägna uppgifter – och problematiska, eftersom det handlar om vardagliga beteenden som kan vara förhållandevis lätta att dokumentera men det då genast uppstår frågor om vad dokumenten är och representerar. Ofta blir det obalans i begreppsparen form-innehåll, individ-kollektiv, text-kontext, minnen -”fakta”.

William Schneider är antropolog, verksam vid universitetet i Fairbanks, Alaska där han är kurator för deras Oral History – program. Hans bok” …so they understand: Cultural Issues in Oral History” från 2002 bygger både på hans långa verksamhet i Alaska, men också på intryck från en vistelse i Sydafrika. Han delar in sin och andra arkiv/museers verksamhet i stegen dokumentation, representation, bevarande (preservation) och interpretation – och argumenterar genom boken särskilt om det sista ledet, varför tolkning också är ett nödvändigt led i arkivets verksamhet.

Han gör också en poäng av att skilja mellan ”cross-cultural patterning”, alltså jämförande perspektiv som bygger på utgångspunkten att det är fenomen från olika kulturer som jämförs, och ”transcultural” – och då syftar han på att vad som dokumenteras inte nödvändigtvis representerar ”de andras” kultur utan kan vara gränsöverskridande. Ett exempel är försöken att bygga en gemensam kultur i Sydafrika bortom gränser skapade av apartheid, eller när personer från Alaskas urbefolkningar är deltagare i gemenskaper inom stat och företagsvärld. I ett kapitel diskuterar han dispyter om sanningsvärde i muntliga berättelser, och poängterar att alternativa orsak-verkan-argumentationer kan ses som kulturella förklaringar som inte nödvändigtvis står i motsats till tekniska förklaringar.

Han inleder med ett tillbakablickande kapitel om sin egen yrkesverksamhet som handlat om att dokumentera muntlig tradition i Alaska, och poängterar att för att förstå en historia behövs det inte bara en förståelse av den lokala samhällskontexten, det behövs också att höra den använd många gånger.

Ett kapitel ägnas relationen mellan muntlig tradition och Oral history. Han framhåller (s 54-55) att muntlig tradition ger bilder av vad människor vet och vill dela med varandra; vad och hur människor minns, glömmer, omvärderar, förhandlar; och, traditionsbegreppet gör synligt att historia är inte något som bara reciteras – färdiga texter – utan något som produceras i möten mellan människor. Personliga berättelser kan men behöver inte vara del av den kollektiva traditionen. Oral history existerar inte som något oberoende utan skapas av forskaren – det sista ett viktigt påpekande (efter Alessandro Portelli), om att för att det ska bli någon historieskrivning behövs att någon tar initiativ. Något som också får konsekvenser för hur dokumentationen presenteras.

Schneiders idéer om personliga berättelser handlar om att de återberättas, både av den som berättar om en egen upplevelse och av andra. Det kan hända att lyssnare väljer att återberätta dem i någon situation där den känns relevant för samtalet, och forskning bygger på att återberätta historier i ett nytt textsammanhang. ”For those of us who are caretakers of tape collections, we must never forget that stories are constructed, are recalled, and are retold because of a need and opportunity to convey meaning to others” (s 79). Schneider analyserar hur han själv som forskare och föreläsare återberättar och hittar tre orsaker: dels att personliga berättelser ofta säger något oväntat om våra ”big stories” (grand narratives?) genom att komma från annat perspektiv, ta upp en ny dimension etc (”the untold dimension”, s73). Vidare kan de exemplifiera hur nutiden aktualiserar förfluten tid genom att göra minnen relevanta (som kontrast, parallell eller kontinuitet, min anmärkning), och slutligen så fastnar berättelser med ”vivid imagery” (s 76), de som skapar bilder som sticker ut.

I ett kapitel lyfter Schneider fram offentliga möten – hearings och andra situationer där deltagarna har möjlighet att bidra i vad som yttras – som en försummad genre med stor potential, inte bara för sakinnehåll men också som situationer där berättande används för att driva en linje, skapa en ståndpunkt, hitta tolkningar som kan få kollektiv acceptans.

En värdefull diskussion finns också kring livshistorier som genre – ”the constructed genre”. Schneider diskuterar utifrån den utgivningsverksamhet, ”the Oral Biography Series” som bedrivs i Fairbanks och benar upp hur begreppet står för olika typer av texter tillkomna i olika syften. Efter David Dunaway delar han in i livshistorier som huvudsakligen bygger på intervjuer med personen i fråga, de som också använder sig av andra källor och dokument, och de som främst bygger på andra personers utsagor (s 114). Vidare finns dimensionen av forskarens närvaro i texten, från den helt osynliga som ger intrycket av att personen reciterat sin livshistoria utan uppehåll, över framställningar där interaktionen framgår, till de där forskarens röst dominerar och huvudpersonens röst kommer fram i illustrerande citat. Han uppmärksammar också frågan om varför personen valts ut, med kriterierna ”särskilt framstående individ” och ”typisk representant för ett kollektiv” som poler.

Schneider återkommer i de flesta kapitel till frågor om vad detta betyder för en arkivarie, och betonar betydelsen av att bearbeta genom att rekonstruera kontexter i tillkomsten, transkribera och formera så att det gör rättvisa åt innehåll, form och personer, och tänka framåt på vad framtida användning kan innebära och behöva. Här kommer sådana frågor som: vem är berättigad att uttala sig för kollektivet, vem bestämmer vilka berättelser som får dokumenteras, vilka får ta del av dokumentationen? De sista kapitlen handlar särskilt om arkivinstitutionens ansvar och möjliga samarbetsformer. Redan 1986 var Schneider med och startade en verksamhet med digitalisering av intervjuer för tillgängliggörande via nätet, en ”jukebox” där ett urval av berättarröster lagts ut.

Jag tycker Schneiders bok är värdefull för att den kombinerar insikter i folkloristisk och antropologisk teori och metod med förankringen i kulturarvsinstitutioners vardag, och rekommenderar den särskilt till kollegor verksamma inom museer och folkminnesarkiv.

Publicerat i Narrativitet | Märkt , , , , | Lämna en kommentar