Hör glaciärerna vad vi säger?

Do Glaciers Listen? Av Julie Cruikshank (2005) utgår från några berättelser från boken Life Lived as a Story (1992) – en bok med tre kvinnors levnadsberättelser som hon utarbetade tillsammans med dem under 1980-talet. Kvinnorna tillhörde urfolken Tlingit och Athapaska. Berättelserna rör direkt eller indirekt glaciärerna i gränsområdet mellan Alaska, Yukon och British Columbia – glaciärer som både utgör gräns och barriär som skär av kommunikationer, men också kan vara kommunikationsleder (”glacier highways”), och som också är aktörer att räkna med (några tydligare ANT-referenser hade varit på sin plats!) – de bildar väggar som dämmer upp floder och skapar stora insjöar, de släpper stora isblock utan förvarning och gör båt- och kanotresor riskabla, uppdämningar kan rämna och plötsligt töms en stor insjö och sköljer bort hela bosättningar på sin väg till havet.

Berättelserna handlar om bosättningar som försvunnit, båtolyckor, personer som förolyckats på glaciärer, eller om en händelse som alla tre meddelarna relaterar, om en man som ramlade ned i en spricka. Gemensamt är att det inte är någon tydlig åtskillnad mellan människa och natur, glaciärerna agerar, olyckor är resultat av människors brist på respekt – att tala föraktfullt om en glaciär, eller att värma fett i närheten – det sista problematiskt genom en likhetslogik mellan konsistensen hos uppvärmt talg och rutten is.

Meddelarnas berättelser handlar inte bara om glaciärer som farliga isblock, utan också om vad som händer bland människor. Det handlar om hela släktgrenar som förolyckas och lämnar ett sargat samhällsnätverk kvar; det handlar om individer med förpliktelser mot varandra, om förbindelser mellan klaner och olika folk, om historiska skeenden. Glaciärerna är delaktiga i människors liv.

Det europeiska intresset för området är del av kolonialismen, och de följande kapitlen tar då upp hur européer kommer (från slutet av 1700-talet och framåt) med sina sätt att förstå naturen, att förstå urfolk, att förstå sig själva. Här används de olika upptäcktsresandenas, exploatörernas, kartläggarnas berättelser i rapporter och tidningsföljetonger, där ibland också lokalbefolkningens responser finns redovisade och kan ge andra perspektiv på hur mötet upplevdes. Ibland finns också muntlig tradition bland tlingit och athapaska om dessa möten. Fransmannen La Pérouses möte med Tlingit några veckor 1786 i Lituya Bay, där båda parterna förlorade människor i båtolyckor; John Muirs resor 1879-80, med en romantisk hänförelse för glaciärer som orörd natur; Edvard James Glave 1890-91, först med en stor respekt för Tlingits kunskaper, sedan med en omkastad attityd – vilket Cruikshank läser som en strategi för Glave att få stöd för att resa och bedriva anti-slaveri-arbete i Afrika, vilket i förlängningen blev till början till avslöjande av människoexploateringen i Kongo. Ett kapitel går igenom hur gränsen mellan Alaska och Yukon fixerades i en lång process från 1820-talet fram till 1904.

I avslutningen har vi de nya berättelser om natur och glaciärer som vuxit fram under 1900-talet. En konsekvens har blivit att naturreservat upprättats – vilket drabbat urfolken, som blivit utestängda från jaktmarker, samtidigt som glaciärerna lämnar nya bevis på människors närvaro: kroppen av en ung man från 1400-talet, en bearbetad djurhud från ca 1000. I slutorden formulerar hon det tydligt: miljöpolitiken och naturvetenskapen har skapat en naturuppfattning som pekar ut områden som ”orörd vildmark”. Begrepp som ”Traditional ecological knowledge” reducerar urfolkserfarenheter till databanker att extrahera isolerade fakta ur. Glaciärberättelserna utmanar, med natur och människor i interaktion och oupplösligt förbundna med historiskt-politiska skeenden.

Annonser
Publicerat i kulturhistoria, Narrativitet | Märkt , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Att beskriva livet på landsbygden förr

Hur ska man gå till väga för att beskriva vad som brukar kallas ”det gamla bondesamhället” och redovisa den forskning som ligger bakom kunskapen? Den här frågan har svenska etnologer brottats med i femtio år, vilket syns i att Hellspong-Löfgrens Land och Stad (1972, omarbetad upplaga 1994) och Bringéus m fl Arbete och redskap (1970, omarbetade upplagor 1979 och 2003) fortfarande är givna referensverk. I synnerhet den sistnämnda tillkom i slagskuggan av ”atlasarbetet” (sisyfosarbetet?) där de enskilda kulturelementens historiska och geografiska kontext sattes främst. Ansatser till ett systemtänkande hamnade lätt i en harmonisk funktionalism.

Ett arbete som kan utgöra en tankeställare, där både ett regionalt helhetsperspektiv med lyhördhet för variation på elementnivå och ett individnära livsvärldsperspektiv med inslag av självupplevd etnografi ingår, är Isabel Frances Grants Highland Folkways (1961). Läs mer

Publicerat i kulturhistoria | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Berättelserna om den amerikanska populärmusiken

Ett analytiskt problem med populärkultur är att den svarar mot flera olika användningar, behov och attityder – samtidigt som den uppfattas som en homogen helhet, som antingen kan avfärdas med Theodor Adorno eller hyllas med Henry Jenkins. Samtidigt är det hållningar som snabbt kan avfärdas med motargument och motexempel. Frågan är, går det att hitta en position som fångar komplexitet utan att hamna i fragmentering eller svepande generaliseringar? Ett sätt är att söka efter tendenser, logiker och mekanismer som bidrar till att homogenisera, men mot bakgrund av att populärkultur är ett samhälleligt fält där olika grupper är aktiva samtidigt och strider om inflytande och att det inte går att hitta enbart en enskild förklarande faktor. Läs mer

Publicerat i kulturhistoria, Medieforskning, musikforskning, Narrativitet, populärkultur | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Sjungna epos som bevarande av immateriellt kulturarv

Vad händer med en berättartradition som blir internationellt erkänd som ett immateriellt kulturarv? Frågeställningen är ny och högaktuell eftersom UNESCO:s konvention skapar en ny kulturpolitisk situation.  Samtidig har vi en drygt 250-årig historia av att särbehandla olika konstnärliga genrer med referens till deras ålder, sociala förankring och förekomsten av muntlig tradering i deras existensformer, så jämförelsematerial finns att tillgå även om den internationellt giltiga förbindelsen om bevarande är en ny dimension.

Robin Harris bodde under 90- och tidigt 00-tal i Yakutsk, republiken Sakha, i östra Sibirien. Där finns en episk sångtradition kallad olonkho som bars upp av särskilda sångare, olonkhosuts. Den var under hennes vistelse tämligen obefintlig, men efter 2005 har den genomgått en anmärkningsvärd revitaliseringsprocess som hon beskriver och diskuterar i boken Storytelling in Siberia: The olonkho epic in a changing world (2017). Läs mer

Publicerat i kulturhistoria, kulturteori, musikforskning, Narrativitet | Märkt , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Att rädda upplysningsidéerna genom att erkänna deras svagheter

Hur ska vi handskas med alla tendenser som börjar sammanfattas i begreppet ”post-enlightment”? Bill Ivey diskuterar detta i sin nyutkomna bok Rebuilding an enlightened World: Folklorizing America”. Iveys utgångspunkt är det samhällstillstånd där upplysningens idéer verkar ha tappat sin kraft; kritiska resonemang avvisas till förmån för bekräftande förenklade utsagor, uppmärksamhetslogiker går före kunskap, det offentliga samtalet reduceras till pajkastning. I Iveys analys ingår att upplysningens position inom det moderna samhällsbygget byggt på en paradox; den emancipatoriska missionen blev till en ny form av disciplinering av folket, lagstiftning och tvång de medel som skulle säkra upplysningsidéernas förverkligande, uppbygget av nya maktstrukturer gynnade en utbildad medel- och överklass och exkluderade fattiga, kvinnor, urfolk och etniska minoriteter. Läs mer

Publicerat i kulturteori, Narrativitet | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

Den sorglustiga historien om Santa Claus brevbärare i New York

1913 kom John Gluck jr på en lysande idé. Alla brev med önskningar till Santa Claus som aldrig kom längre än till centrala postkontoret i New York, varför inte låta en organisation ta hand om dem och förmedla dem till givmilda människor? Posten hade tidigare försökt låta välgörenhetsorganisationer och enskilda ta del av breven, men försöken hade inte fått någon fortsättning.  Det var svårt att kontrollera om gåvor till en sådan organisation verkligen hamnade i avsedda händer. Men den här gången var posten mer positivt inställd, eftersom den modell Gluck lanserade byggde på att givare skulle direkt få breven – inga gåvomedel skulle gå genom organisationen som istället enbart skulle sammanföra parterna. Det blev en succé men Gluck levde i längden inte riktigt upp till sina föresatser: i praktiken kom denna och flera andra välgörenhetsaktiviteter han startade att bli hans huvudsakliga levebröd, och god inkomstkälla för många medhjälpare – samtidigt som det fanns en fasad av verksamhet som skapade trovärdighet. I femton års tid höll han sig flytande som känd personlighet i New Yorks offentlighet. Läs mer

Publicerat i kulturhistoria, Medieforskning, populärkultur | Märkt , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Jazz i totalitära stater

Den stora berättelsen om jazzen som en internationell musikform har börjat väcka frågor om hur denna internationalisering har gått till – och inte bara som historier om hur fort och komplett amerikansk jazz fått fäste i andra länder, utan också om vilka betydelser jazzen fått som gjort spridningen möjlig. En vanlig argumentation handlar om att jazz varit en anti-auktoritär symbol, särskilt under andra världskriget och i olika diktaturer. Men är det en likartad process i alla länder? I antologin Jazz and totalitarianism (2016) har den australiske forskaren Bruce Johnson, numer verksam i Finland, samlat ett antal forskare som ger olika exempel. Läs mer

Publicerat i Jazz | Märkt , , , | Lämna en kommentar