Barn i kontroversiella religiösa samfund

Vad innebär det att växa upp i en religiös miljö som omvärlden klassar som sekt? I boken Guds nya barnbarn redovisas resultat från ett projekt som Liselotte Frisk genomfört, under medverkan av Sanja Nilsson och Peter Åkerbäck. Den bygger på livsberättelseintervjuer med barn och unga vuxna från ett urval religiösa grupper – Scientologikyrkan, Hare Krishna, Plymouthbröderna, Enighetskyrkan (”Moonrörelsen”), Guds barn, Jehovas Vittnen och Knutby Filadelfia. Det är både aktiva, sådana som lämnat rörelsen samt även föräldrar (som gått med i vuxen ålder och alltså inte varit barn i samfundet) som intervjuats, totalt 75 personer, samt 18 barn. I boken används också material från tidigare undersökningar. Läs mer

Annonser
Publicerat i kulturteori | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

Julen på 1910-talet som ironi och idyll

 

(English version here: Ironic and idyllic 1910s Christmas)

Jag har tidigare presenterat en skiva från 1912 på märket Concert Record Gramophone (senare HMV) där August Svensson och Inga Berentz gestaltade Julafton i hemmet (https://wp.me/p2n5PJ-2j). Som skivutgåva verkar den ha fungerat, eftersom den fick en efterföljare 1914 på konkurrentmärket Odeon. Även denna inspelning var betitlad Julafton i hemmet men utfördes av E Brunmann, Oscar och Therese Ralf (Odeon A 145780). (Baksidan blev ”En julotta på landet”, och nästa tagning i sessionen ”Nyårsdag i hemmet”.)

Den kan ses som en efterföljare även innehållsmässigt – här är det nyckelscenen där julklapparna ska delas ut, så det kan ses som avslutningen på den koncentrerade bild Svensson och Berentz skapade. Å andra sidan så håller föräldraparet också här på att klä granen. Den kan också ses som en ironisk kommentar till den tidigare inspelningens välordnade bild, med en något mer kaotisk verklighet: barnen är så otåliga att mamman befarar att de ska ”riva ner huset”, julklapparna är inte genomtänkta för att de kan skapa oväsen för föräldrarna, granen tar eld och julängeln blir bränd. Men alla hot mot familjefriden avstyrs och avfärdas, och julen firas i glädje, psalmsång och muntra julsånger.

Här finns inspelningen, med en transkription nedanför.  (Bli inte chockad över ljudkvaliteten!)

 

(Knackningar och rop)

Pappa: Nej, barn ni får vänta ett par minuter till!

Mamma: Skynda dig nu och tänd det sista ljuset, annars river barnen ned huset.  Skynda dig! Skynda dig!

P: Ä, jag torde väl ligga i som vanligt lilla gumman. Håll nu i stolen ska jag försöka tända det översta ljuset.

Barnen: Nå, får vi inte komma in snart?

M: Ni ska vara stilla, annars ramlar far och välter omkull hela granen.

P: Så där ja, nu är sista ljuset tänt.

M: Ojoj, nu tog det eld i julängeln! Släck, släck, pappa!

P: Å, en sån välsignad otur!

Så där ja, så där ja, nu är det släckt.

M: Nä men se, näsan är avbränd på ängeln.

P: Äääsch, det betyder ingenting, det ser ju inte ungarna. Så där ja, Nu släpper vi in dem!

Barnen: Å så vackert, så vackert! Far, var är bordet med julklapparna?

M: Var lugna nu barn, så ska vi sjunga en julsång.

P: Ja, jag ska ackompanjera på pianot. Ställ er nu kring granen medan mamma sjunger!

(Mor sjunger) O du heliga, o du saliga, nådebringande juletid;

( variant; den kanoniserade formen är O du härliga, o du saliga; fortsättningen av texten avviker från kända tryckta utgåvor)

….

Barn: Jaha, där har vi bordet med julklapparna. Se vilken trumma, vem ska ha den pappa?

M: Ja, ska vi dela ut julklapparna nu far?

P: ja, ja, ja, strax. här Kalle, trumman, den ska du ha.

M: Men du får lova att inte trumma när pappa sover middag.

Kalle: Tack tack hurra!

P: Hör du Viggo (?) du ska få trumpeten, här. Men spräck nu inte örhinnorna på oss.

Viggo: Tack tack lilla pappa!

P: Här, här, mamma du, det var allt farliga julklappar. Nu blir det väl ett liv från morgon till kväll förstås.

M: Och lilla Lisa ska ha dockan som kan skrika.

Lisa: (???)

M: Men, det tog eld i granen. Det var skojigt, då får vi hit brandkåren!

P: A, a, det får vi inte du, det är redan släckt!

M: Nu ska vi dansa kring granen, och så får ni sjunga lilla julvisan.

(sjunger) Se granen är klädd och ljuset är tänt…

 

Sångerna som hörs bör ha varit välkända julsånger för sin tid – inspelningen ska ju simulera ett julfirande som många skulle kunna känna igen sig i. Att de nu är relativt okända visar att även det trögrörliga julfirandet förändras över tid. Matrisnumret på skivan indikerar att den spelades in under senare delen av 1914, men världskriget är frånvarande – ett hemtrevligt julfirande skulle ge avkoppling och kontrast.

Pappan är på samma sätt som i August Svenssons tappning munter, jovialisk, obekymrad – något som skulle kunna kallas borgarklassmannens högljudda charm. Mamman dirigerar diskret och hanterar barnen, men har också en del ironiska tonfall i sina kommentarer.  I fortsättningen Nyårsdag i hemmet (Odeon 145798, kopplad med ”En auktion på landet”) flagnar den jovialiska fernissan efter en veckas julfirande.

Pappa: Hör du mamma. nu ska vi börja vår dag, det nya året med en riktigt lugn och trevlig dag. Riktigt för oss själva.

Mamma: Ja det ska vi. Nu har då barnen lyckligtvis rivit sönder alla sina julklappar så de kan varken slå på trumma eller blåsa trumpet.

P: Ja gudskelov för det då. (knackning) Hör, nu knackar det.

M: det är brevbäraren. Han får väl ha en dricksslant?

P: Ja, det lär man väl inte slippa ifrån. Ge honom en tvåkrona.

M: Lägg dig nu i lugn och ro på schäslongen pappa lill. Här har du posten.

P: ja ja ja, jag är inte så vidare hågad att studera posten idag. Folk har en sån obehaglig vana att skicka räkningar på nyåret och vi tänker, jag tänker nog att vi slipper inte undan det.

M: Nej, Gud nåde.

(knackning)

P: Nej.  Så där ja nu knackar det igen. Vem är det nu då?

– Ja, det är bara jag, portvakten. Jag ville tacka för det gamla året och önska lycka till på det nya.

P: Tack tack! Vi går hit – mamma ge honom en krona.

– Tack tack. Gott nytt år.

P hm, hm, ja ja, det där var ett elände. Den ena helgdagen efter den andra. Om helgen ändå vore över så man kunde skicka barnen till skolan igen. Så där ja.

(knackning). Å nu knackar det igen.

– Ja det är bara jag (ohörbart) som vill hälsa herrskapet gott nytt år.

P: Tack tack! Mamma, ge henne en krona och be henne dra åt skogen!

– Tusen tack. Gott nytt år.

P: Det här artar sig till att bli en lugn och trevlig dag. Nå när får vi äta frukost?

M: När du vill, pappa lilla.

P: vad har du att bjuda på då?

M: jag har skinka och tunga och korv, och så sylta och rödbetor.

P: Nej det var då för galet, skinka och korv nu igen. Jag har inte smakat annat på en vecka. Julafton skinka hemma. Juldagen var det skinka hos svärmor. Annandag jul skinka hos faster Tilda, tredjedagen skinka hos farbror Johan. Dag efter dag skinka här hemma, skinka till frukost, middag och kväll. Jag lever av skinka på dagen och drömmer om skinka på natten. Nej det ska tusan börja det nya året med skinka nu också! Nej nu går jag ner på Metropol och får mig lite smörgåsbord och Chateaubriand. Adjö så länge!

M: välkommen tillbaka pappa lilla. Jo, det här var just en lugn och trevlig dag.

 

Att spela in skivor på 1910-talet var en komplicerad process. Ett tekniskt lyckat försök accepterades även om innehållet inte utfördes perfekt. Replikskiftet i slutet av Julafton i hemmet om att ”det tog eld i granen” kommer och avslutas något abrupt. Kanske det skulle ha kommit tidigare, när julängeln brinner? Nyårsdag i hemmet börjar med en felsägning som snabbt skyls över.

De båda inspelningarna ger ett tecken om att julfirandet redan 1914 hade former och förväntningar som kunde skapa irritation och leda, åtminstone för borgerskapsmannen som var lika van att äta måltider och umgås på restauranger som med familjen. Den ironiska blicken blir desto tydligare när framställningen jämförs med baksidan på Julafton i hemmet, En julotta på landet.

 

Jan Anders: Gomorron gomorron grannarsfar, gomorron mor, god jul!

Grannarsfar: Tack tack Jan Anders.  Jaså du har vågat dig ut i kylan. Och barna är med, och se där har vi gammelfar också.

Jan Anders: Ja ni må tro vi tör väl iväg till ottan, barnen ville så gärna dit för att höra – se de vackra ljusen och höra psalmsången. Och gamla farfar tyckte att han ville vara med på en julotta till här i livet, det sa han.

Farfar: Ja när man har blivit så gammal till åren som jag så vet man inte hur lång tid vår Herre förunnar en att gå här på jorden. Nu när jag kommer till kyrkan så rinner då gamla minnen fram, ända från den tiden jag som liten slarver följde med far och mor. Nu är jag gammal och grå.

Grannarsmor: Se där kommer Nils Hansson och hans gumma, och pojken deras, som har kommit hem från Amerika är också med. Och han är stor och ståtlig, och så fin päls han har sen.

Grannarsfar: (Otydbart, möjligen Spänn skaklarna från… djuren pojkar… )

och skynda er in sen!

Jan Anders: gomorron gomorron, och god jul, gomorron.

(Klockklang)

Grannarsmor: kom nu barn så går vi in!

Barn: Å så roligt det ska bli att få höra (??,) jag som aldrig varit i julottan förr, och de vackra ljusen sen, och sången.

Jan Anders: Kom nu gammelfar stöd er på min arm.

Farfar: Nä gosse, än kan gammelfar gå till julottan, utan stöd gudskelov. Men låt mig få hälsa på Nils Hansson och pojken hans, som jag inte sett på så många herrans år.

Nils Hansson: Se här pojke, här har du gamla Anders Jansson som så ofta burit dig i sina armar, god jul gamle vän, hur mår du?

Farfar: Det vankar en dag i sänder, fast nedåt går det. Välkommen till Sverige igen pojk, du har blivit stor och duktig sen jag såg dig sist. Du kanske inte känner igen gamla Anders nu.

 Unge Hansson: Å så lätt glömmer man inte gamla kära vänner. Thank you för länge sedan och god jul!

Farfar: Nu börjar musiken. Kom så går vi in!

Var hälsad sköna morgonstund…

 

Här samlas tre generationer, tar hand om varandra, delar samma glädjeämnen. Grannfamiljer möts i kärt återseende. Hjälpsamhet, ödmjukhet, bondefromhet, respekt för de äldre (tilltalsorden ”far” och ”mor”), borta bra men hemma bäst; goda egenskaper och värderingar karaktäriserar livet på landsbygden, även om emigrationsvågen griper in i varje by. Kontrasten med det urbana borgerliga livet med dess masskonsumtion och spända relationer blir slående.

Gifta paret Oscar (1881-1964) och Therese (1873-1952) Ralf var vid den här tiden operettstjärnor på Oscarsteatern. Oscar blev senare anställd vid Kgl Teatern och var länge ”Operans främste Wagnertenor”. Paret gjorde flera skivor med operettduetter. Oscar Ralf gjorde också många soloinspelningar för bland annat Odeon – han verkar ha varit en av deras husvokalister: Hultmans solskenssånger, gluntar, operettnummer och operaarior, Putte du är min ögonsten och Ack Värmeland du sköna tillhör hans katalog, det mesta från 1910-talet. Ernst Brunman (1886-1961), på skivetiketterna ”E Brunmann”, var också operettsångare och skådespelare (senare ett 100-tal filmroller totalt) men spelade bara in tre skivor förutom dessa. Varför både Brunmans och Oscar Ralfs namn finns på etiketterna är oklart – möjligen har Brunman pappans roll, och Oscar Ralfs medverkan inskränker sig till att vara författare. Eller så medverkar Brunman enbart på de två ”på landet” – titlarna från samma inspelningssession där tre mansröster hörs, men namnet har kommit med på alla etiketter.

Den här typen av små mini-dramer med humoristisk touch var tämligen vanlig i 1910-talets skivproduktion. William Beck (1872-1932), egentligen Schönbeck, medverkar på många och de kan ses som en utvidgning av hans och flera andra skådespelares produktion inom bondkomikergenren. Nyårsdag i hemmet har en enkel dramatisk struktur där pappans irritation kontinuerligt ökar för att avslutas i vredesutbrott, medan de två julaftonsbilderna har mer karaktären av stiliserade folklivsskildringar. Med sin användning av tal, sång och musik, och ljudeffekter utnyttjar de möjligheterna hos det dåtida grammofonmediet maximalt, inom gränserna för vad som var tekniskt möjligt – det handlade ju om att en tratt skulle samla ljud med tillräcklig styrka för att få en nål att skapa märken i en vaxplatta.

God Jul!

(tack till Wictor Johansson på Svenskt Visarkiv)

Publicerat i Medieforskning, populärkultur | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

När Runös sagoberättare mötte radion

Hur går det till när olika medieekologier möter varandra? Ett slående exempel hittade jag i en notis publicerad i Svenska Dagbladet den 16 november 1925. (Det tryckta mediet uppmärksammar hur öga-mot-öga-muntlighet möter radiomediets muntlighet.) Läs mer

Publicerat i Medieforskning, Narrativitet | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

Musikfestivaler och stadsbygge

Musikfestivaler har funnits länge men ändrat karaktär de senaste decennierna. Från att ha varit något som angick hängivna fantaster, musiker och branschfolk, har de alltmer blivit en fråga om city branding, fysisk och ekonomisk stadsplanering, samtidigt som de har att leva upp till sin egen historia och estetiska förväntningar. Frågeställningen om på vilket sätt en stad definierar sitt kulturengagemang och vilka konsekvenser det får i termer av vilka aktörstyper som premieras, belyses i Jonathan Wynns studie Music/City: American festivals and placemaking in Austin, Nashville and Newport. Wynns utgångspunkt är mer specifikt festivalens och festivalmakarnas, och hur festivalens betydelser förhandlas fram i samspel med musikgenrens nationella nätverk, musiker, kommunpolitisk organisation och lokalbefolkning. Läs mer

Publicerat i kulturteori, musikforskning, populärkultur | Märkt , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Jazzens debatter och diskurser

Musik är till för att höras, men våra uppfattningar om musik grundas också på vad som sägs och skrivs om musiken i fråga. Att uttrycka sig språkligt är ett sätt att skapa makt över vilka stildrag som premieras och vilka musiker som uppmärksammas, och debattinlägg och andra normativa texter kan ses som försök att ändra eller befästa rådande ordningar. För forskare är därför analyser av debatter en viktig väg att förstå musikens sociala historia. Boken Jazz Debates/Jazzdebatten är en tvåspråkig (engelsk/tysk) antologi, redigerad av Wolfram Knauer, föreståndare för jazzarkivet i Darmstadt, med bidrag från en konferens arkivet ordnade 2013.  Den tar både upp debatter i egentlig mening, och texter och andra former av ställningstaganden som markerar eller ifrågasätter estetiska normer inom jazzen. Läs mer

Publicerat i Jazz, musikforskning | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

Kommunala musikskolor, Robertsfors och Sahara Hotnights

De kommunala musikskolorna har framhållits som ett av ”välfärdsbyggets” mest lyckade inslag – och samtidigt det kanske mest decentraliserade: de skapades just på kommunal nivå, utan statligt initiativ (även om många startade inom folkbildningens ram som statligt understödda studiecirklar). Vem som tog initiativ, den ekonomiska och administrativa ramen, och musikalisk inriktning och vision varierade stort från kommun till kommun. Att skriva deras historia blir därför en fråga om att skriva många historier, med många olika trådar att följa. Torgil Persson tog fyra kommuner som exempel i sin avhandling i musikvetenskap för att fånga variation och hitta övergripande mönster. Maria Westwall har nyligen låtit sju regementsmusiker berätta sina yrkeskarriärer, som för de flesta fortsatte över i kommunala musikskolor på 60- och 70-talen.  I genren av egenproducerade historier är spannet stort och läsvärdet för utomstående varierar. En utgåva som ger en fyllig och mångsidig bild av musikskolan som en integrerad del av det lokala samhällslivet är ”Robertsfors + Musik = Sant: Musikskolan – en framgångssaga”, utgiven 2015, med Karl-Martin Munter som författare och redaktör. Ser vi på det hela som en ”framgångssaga” kan vi fråga varför det gick så bra, vad fanns och hände i Robertsfors som inte fanns på samma sätt i många andra kommuner? ”Varför slutar eleverna i kommunala musikskolan” hette en rapport från en annan kommun, i början av 80-talet – framgångarna har inte varit likformigt spridda.

Robertsfors, ett brukssamhälle några mil norr om Umeå, är musikaliskt mest känt för Sahara Hotnights och Frida Hyvönen. Men den historia som rullas upp bakom dem blir här en berättelse om att göra musik till en hela samhällets angelägenhet och att lokalt skapa en miljö som är bejakande för konstnärlig verksamhet. Det fanns musikintresse att bygga på – blåsorkester, stråkorkester, körer m m som behövde förnyas; det fanns en driftig kommunledning som var engagerad med både eget musikintresse och som såg musik som del i ett samhällsbygge, och det fanns musiklärare som var hängivna det samhälleliga och pedagogiska uppdraget. Musikskolan lärde inte bara ut spelande, den var också drivande i ortens musikliv; så förde Robertsfors musiksällskap under en lång period en rik verksamhet där musicals sattes upp varje år (titlar som Teaterbåten, Annie, Sound of Music säger något om ambitionerna). Och, berättelsen innehåller också besparingskrav och nedläggningshot under 90-talet – något som inte blev verklighet; däremot försvann den konstskola som hade startats i nära samband med musikskolan.

Vad som skiljer den här boken från liknande skildringar är bredden i framställningen – utblickarna är många, förändringar i musiksmak och genrers förankring på nationell nivå presenteras. Luther, Rosenius och Seth Kempe finns i bakgrunden; presentationen av tidigare verksamheter gör boken till en historik över brukets musikliv, långt utöver musikskolans ramar. Många lärare och elever får komma till tals, ett överflöd av bilder ger en stark närvarokänsla.

För den som vill läsa mer om Sahara Hotnights, står de i centrum för en av två fallstudier i Linus Johanssons avhandling i musikvetenskap ”Taking it as a Man? Music, Youth, and Gender, Outside and Within Mainstream Media Cultures” (Uppsala 2015). Där står medialisering av musik i centrum, särskilt spelet om hur artisters image byggs upp. För Sahara Hotnights handlar det om olika sätt att uppmärksammas och bedömas, där det specifikt norrländska byts ut mot att vara del av det svenska musikundret, och vilka logiker som gäller för att kvinnor ska skrivas in som autentiska rockmusiker.

Publicerat i Medieforskning, musikforskning | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

Berättelser från ett jazzarkiv

Folkminnesarkiv, oral history-projekt, traditionsarkiv, intervjusamlingar – det finns flera olika format för samma grundtanke, att bygga upp en infrastruktur för humanistisk forskning genom att göra dokumentationer utifrån människor som genomlevt olika tider. Men att släppa lös människor att berätta mer eller mindre fritt om sitt liv och sina upplevelser, även om det varit väl motiverat varför de valts ut som berättare, har varit och är anatema för de som kräver noggrannhet och exakthet i planering i forskning. Förutsägbarhet om innehållet, så källsamlingarna blir någorlunda homogena, har varit riktlinjen. Problemet med en sådan hållning är att det bara blir det som redan är mer eller mindre välkänt som blir dokumenterat.

Omvänt så finns ett annat dilemma, att insamlingsprojekt som inte är avgränsade och som pågår under lång tid riskerar att bli till anonyma anhopningar av material. Särskilt om efterbehandling i form av enklare innehållsregistrering släpar efter, vilket lätt kan bli fallet om man startar med en offentlig insamlingskampanj som snabbt skapar en stor bulk, kan resultatet på längre sikt bli en oformlig och otillgänglig samling som fraktas mellan olika arkivinstitutioner utan att någon har kännedom om dess tillkomst, innehåll eller användningsmöjligheter.

Ett exempel på vad som går att göra finns genom den nyutkomna boken Jazz Tales from Jazz Legends: Oral Histories from the Fillius Jazz Archive at Hamilton College (Clinton, NY: Richard W Couper Press 2015), sammanställd av Monk Rowe med stöd av Romy Britell. Arkivet tillkom på initiativ av Milt Fillius Jr, som studerat vid Hamilton, och som var amatörtrummis och jazzfan, vän med Joe Williams, sångare med Count Basie. 1995 etablerades genom Fillius förmedling finansiering för ett jazzarkiv knutet till musikinstitutionen, och saxofonisten/läraren Monk Rowe fick uppdraget som arkivföreståndare. Det är också Rowe som gjort merparten av arkivets intervjuer, men Joe Williams gjorde inledningsvis ett antal intervjuer med kollegor och gav tyngd åt projektet inom jazzvärlden. Intervjuerna gjordes från början med videoupptagning. Bland de intervjuade märks namn som Oscar Peterson, Louis Bellson, Marian McPartland, Toshiko Akiyoshi, Lionel Hampton, Roswell Rudd och Clark Terry. Läs mer

Publicerat i Jazz, Narrativitet | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar