Ödmjukhet som kulturanalytisk utgångspunkt

Dorothy Noyes har i boken Humble Theory: Folklore’s Grasp on Social Life (2016) samlat ett urval av artiklar och handbokskapitel som på olika sätt diskuterar folkloristikens teoretiska utgångpunkter och vetenskapliga existensgrundvalar, med frågan om folklorens sociala roller i centrum. Titeln kommer från en AFS-session om frånvaron av ”grand theories” inom folkloristik, där Noyes istället hävdade vikten att vara ”humble” det vill säga ha ödmjukhet inför andra som vetenskaplig utgångspunkt – inte enbart på ett personligt plan, utan som ämnesdefinierande princip. Begreppet folklore används här både om specifika genrer – Noyes har särskilt studerat festivaler, bland annat i Fire in the Plac̜a: Catalan Festival Poitics After Franco – och i en mer generell kulturanalytisk förståelse av ”folkliga värderingar och tankesätt”.

De första kapitlen är hämtade från olika handböcker och utgör resonerande forskningsöversikter, om ”grupp”, folklorens sociala bas, och om ”tradition”. Det sistnämnda kapitlet börjar i en översikt av hur begreppet har använts historiskt för att sedan presentera tre olika traditioner (!) för dess nutida användning: med fokus på spridningsprocesser; som en motpol till modernitet; och som gemenskap. Eller communication, temporal ideology, communal property, som underrubrikerna formulerar det. Kapitlet är skriven för encyklopedi men avslutas med hennes personliga hållning: poängen med tradition är det ansvar som följer med, den metakunskap om ”det kulturella objektet” som också förmedlas. Tradition blir något som ligger mellan makthavarnas totala kontroll över transaktioner, och det liberala idealet om varor som cirkulerar enbart med pengar i utbyte.

Ett längre kapitel handlar om att använda uppmärksamhet, Attention, som analytiskt verktyg för att förstå frågor om estetik. En inledande poäng är att estetik är motsatsen till anestesi, bedövning, avtrubbning: estetiska former förutsätter uppmärksamhet, en orientering mot att ta in sinnesintryck, inte stänga av dem. (bilden är tydligare på engelska: aesthetic – anaesthetic.) I en fyrdelad modellfigur lägger hon ut folkloregenrer – de facto, alla former av kommunikativa genrer – utifrån två poler: med eller utan medveten fokusering, fokuserad eller flexibel uppmärksamhet. Inom ”medveten fokusering” hamnar genrer som en själv vänder sin uppmärksamhet mot, ”avsaknad av fokusering” handlar om genrer som finns i våra vardagsmiljöer utan att vi behöver söka upp dem. Och uppmärksamheten kan vara fokuserad – koncentrerad på vissa egenskaper, formella drag, igenkänningsfaktorer – eller flexibel, där huvuduppgiften blir att hantera oväntade intryck. Formellt etablerade konstarter som konst, musik, litteratur svarar mot en fokuserad uppmärksamhet; festivaler, karnevaler och multimedia/crossoverformer kräver en flexibel uppmärksamhet. (”Fokusering” hamnar här lite olyckligt som begrepp i beskrivningen av båda dimensionerna i modellen. I ena dimensionen handlar det om att medvetet rikta sin uppmärksamhet eller inte, i den andra om uppmärksamheten ska förvänta givna mönster eller inte.) Kapitlet verkar ha en hel del gemensamt med Sara Ahmeds fenomenologi men utgår från lingvisten Roman Jakobsons begreppsvärld där begreppet Einstellung har central betydelse.

En intressant studie behandlar hur lokala kulturuttryck omformas till kulturarv för en extern publik, med tidiga exempel:  lokala spel som framfördes under en festival i samband med Kristi himmelfärdsdag i den lilla staden Béziers i nedre Languedoc under 1600-talet. Här ingår tre symboler för platsen och dess historia: en kamel, en romersk galär och en delvis demolerad offentlig staty spelar viktiga roller i att uttrycka lokala krav och lokal underdånighet inför gästande representanter för centralmakten (kungen, höga adelsmän). Här handlar det om en äldre praktik som återupplivas under trycket av långvariga krig och en växande stark centralmakt. Här ser Noyes föregångare till nutida kulturarvsprocesser: kulturen objektifieras i fixerade former, semiotisk reduktion (mångtydighet reduceras, kopplingar till vardagen kapas), differentiering (alla platser förstärker sina specifika lokala uttryck för att distingera sig från varandra), förnekande av samtidskopplingar (lokal kultur framställs som reliker), emblematisering – lokal kultur som tecken för identitet, och vändningen av tilltalet mot en utomstående publik i stället för att främst  angå den egna befolkningen.

Ett kapitel handlar om festivaler i Katalonien, deras kontinuitet (med dansen sardana och  byggeandet av castells, torn av människor som centrala uttryck) och dynamiken i relation till samhälle och samhällsförändring. Här blir det tydligt hur festerna har en integrerande funktion i lokalsamhället, både genom det långvariga förberedelsearbetet där människor är beroende av varandra, och genom deras förmåga att både artikulera interna spänningar, skapa sammanhållning gentemot omvärlden (inte minst mot olika regimer i Madrid), och att inkorporera nya grupper. Här som på flera ställen i boken antyds frågor om vad institutionalisering av kulturarv, kulturturism och satsning på kultur som näringsgren kan innebära – en liten detalj är att de jättedockor som används i festivaltåg nu när de blivit officiellt erkända som kulturarv måste repareras av professionella specialister, och en del av kontrollen över kulturarvet då försvinner från lokalbefolkningen. Den politiska utvecklingen, där olika festivaler avlöser varandra i betydelse (och t ex Francoregimen förbjöd många och inrättade nya) är viktig för att förstå den långsiktiga festdynamiken.

Kapitel 9 handlar om folklig kreativitet och de sociala kontexter den kanaliseras genom. Noyes gör en poäng av att de flesta traditionsnätverk är inflexibla (s 259) vilket sätter upp ramarna för kreativitetens former. Det är bristsituationer och överlevnadsstrategier som driver på; nätverken uppmuntrar inte individuella karriärer, så kreativiteten inriktas på etablerade områden; och, påtvingad sysslolöshet (arbetslöshet, improduktiva perioder i arbetsåret) ger utrymme och inramning för experiment och lekfullhet (s 260). Hon belyser också produktionssättet distribuerad utveckling (distributed invention), exemplifierat med festivaler, där många olika aktörer sysselsätter sig med samma problem och lanserar olika lösningar, som prövas och antas/förkastas i sociala processer. Men vad händer när traditioner tillskrivs politiskt eller ekonomiskt värde, och inordnas i större system? Både kulturarvs- och intelectual property-regimerna transformerar det de ämnar bevara – processer blir pordukter, praktiker blir modeller, inflexibla nätverk blir ”gemenskaper” (ekonomiska kollektiv, auktorisering av utövarskap), kreativiteten fryses. Avslutningsvis påtalar hon paradoxen att i nutiden lever traditionella former upp genom att många aktivister, särskilt unga medelklassamerikaner, har internetbaserat utbyte i att dokumentera och utforska dem. Samtidigt är de folkliga grupper som skapat och format traditionerna ofta försatta i prekära situationer där kreativiteten går åt till daglig överlevnad.

En studie av ekonomiprinciper i den traditionella undersagan och dess efterträdare i populärkultur noterar hur huvudpersonen lever i fattigdom, i det sena 1800-talets USA lever i möjligheter till expansion, och i nutid i ett materiellt överflöd där tid och uppmärksamhet är bristvaror.  Hon urskiljer tre nutida typer av scenarios: ett med olyckligt slut, där vägen till framgång fortsätter med felaktiga val i överflödet (Elvis Presley), ett med lyckligt slut där huvudpersonen gör de rätta valen (”chick flick”-filmer med Julia Roberts, Reese Witherspoon), och ett där det lyckliga slutet är att bli uppmärksammad (American Idol, Britain’s gt talent, Big Brother).

En artikel från ett temanummer av indiska Indian folklife tar upp sociokulturella kategoriseringar. Här föreslår Noyes att folkloristiken kan ha som tungt vägande teoretiskt syfte att studera sociokulturell differentiering: ”hur, varför, och under vilka omständigheter samhällen urskiljer sociala aktörer med hjälp av deras kulturella markörer” (s 327). Exempel ur en lång lista är begrepp som folk, subkultur, kult, primitiv, etnisk, radikal, fundamentalist, kitsch, mångkulturell. Här frågar Noyes vad sådana begrepp har gemensamt och svarar: de identifierar kulturella praktiker med en särskild social miljö eller grupp aktörer; de är abstrakta och kan appliceras på många olika fall; de är starkt värderande; de blir över tid laddade med en mångfald av betydelser; de uppstår som deskriptiva kategorier men blir efterhand preskriptiva för produktionen av nya verk; de är kontrastiva, bygger på att ha en eller flera Andra. Vidare så pläderar Noyes för komparativa studier (s 328) – något som delvis fallit i vanrykte genom evolutionistiska teoribildningar inom antropologi – för att kunna förstå hur olika samhällsvillkor använder kategoriseringar. Hon skisserar också olika sätt genom vilka kategoriseringar rationaliseras och förstärks: skolastiska traditioner inom bl a poesi, religion, filosofi, samhällsvetenskap; administrativa strukturer; politiska rörelser som använder kategorier som slogans; och som marknadsföringsetiketter. Kapitlet avslutas med en diskussion av begreppet world: world music blir en ”allt det andra”-kategori – som alltmer tenderar att bli musik som icke-västerländska musiker gör för en västerländsk publik På samma sätt har ”world literature” blivit postkolonial litteratur skapad inom ramen för den västerländska genren, romanen.

En artikel från Cultural Analysis problematiserar att ”kulturarv” definieras som inte individuell egendom, inte som kommersiella bolags egendom, men som förankrad i ”gemenskaper” (communities). Vad blir de sociala, ekonomiska och politiska konsekvenserna? I flera länder går staten in och hävdar bestämmanderätt. En annan följd kan vara att community likställs med lokalsamhälle och det blir släktband, bostadsort, eller födelseort, eller borgmästaren som avgör vem som får utöva en tradition. Här exemplifierar hon med eldfesten i Borga, där en självutnämnd organisation för festens främjande drev frågan om utnämning till mästerverk av UNESCO och resultatet blivit en form där många dragit sig ur, där lokala motsättningar som överbryggades i festen nu spelas ut kring vem som ordnar festen, fragmentisering, kommersialisering med merchandise och licensförsäljning.

Något som utmärker boken är Noyes uppmärksamhet på hur folklig kultur ges betydelse i och efter skeenden där en grupp människor marginaliseras i politiska processer, vilket kan vara i kompensatoriska, integrativa, identitetspolitiska, explorativa eller koloniserande syften (min formulering). En artikel bygger ett försök att formulera idealtypiska positioner, fångat i metaforerna ”heritage, legacy, zombies”,. Arv ( som i kulturarv) blir att frysa något som det var i ett bestämt ögonblick, inhägna det i en enklav; legacy, ”legat”, ingår inte i mitt vardagsordförråd men används i USA för något som verkar otidsenligt, inte egentligen ingår i planen, men är såpass integrerat i vardagen att det är omöjligt att avskilja. Zombies är sådant som man försöker ”döda” (osynliggöra, bortdefiniera, kriminalisera etc) men som hela tiden återkommer. Exemplen är talande: Oranieordens försök att efter genombrottet i fredssträvandena i Nordirland omdefiniera sina provocerande parader till kulturarvet ”Orangefest”; afghanska regionala krigsherrar som inte underordnar sig bygget av en nationell regim i det post-talibanska Afghanistan; och lokalbefolkningen i Appalacherna utsatta för gruvföretagens rovdrift och miljökatastrofer, aldrig med i planerna, en otidsenlig arbetarklass (vita och fattiga i USA) som gör lokalt motstånd och bär upp nationell mytologi om brittisk ursprunglighet. I avrundningen sätts begreppen in i ett binärt fält mellan inkorporerade/externaliserade, och förstådda som icke produktivt förflutet/produktiv nutid: Heritage är då inkorporerat och förflutet, zombies externaliserade och förfluten tid, legaten hamnar i en slags nollpunkt. Schemat fylls också på med fusion, diversity, world culture inom boxen inkorporerad/nutida, och hållbarhet/alternativ i  externaliserat/nutid (s 399).

I avslutningskapitlet som är nyskrivet diskuterar Noyes olika ”slogan-begrepp” som används för att mobilisera olika marginaliserade grupper och inordna dem i samhället utan att egentligen ge någon ändrad position. Ett slogan-begrepp definierar hon som ”en abstraktion som ger intryck av att bekräfta konkreta realiteter, att tidstypiska projekt bygger på tidlös idé, något som kan samla aktörer: Folklore, folk, nation, kulturarv, mångfald, tradition, autenctiitet, hållbarhet: de simulerar analytisk styrka; de fungerar som fikonlöv (täcker över något och skapar uppmärksamhet); drar uppmärksamhet från strukturella problem; erbjuder lösningar som möjliggör aktivitet (nationsbygge, regional utvekling, konfliktlösning etc); de disciplinerar beteenden; de attraherar aktivister (412ff). Som konkretisering diskuteras ”kreativ destruktion” och ”resilience” med utgångspunkt i New Orleans post-Katrina. Avslutningen, en text från en poster som spreds i staden något år efter orkanen är värd att citera: Stop calling me RESILIENT: Because every time you say ”Oh, they’re resilient”, that means you can do something else to me. I am not resilient.

 

Något som är ett genomgående tema i boken kan sägas vara att folklig kultur (hur den nu definieras) är ingen enkel estetisk praktik, utan får sin sociala kraft just genom att vara socialt konstruerad – den innebär mödosamt samarbete och balanserar interna motsättningar genom att bekräfta ömsesidig närvaro och tillhörighet, även om det inte behöver vara mer än just närvaron i varandras livsmiljö som utgör grunden för gemenskap. Det finns flera användbara analytiska modeller, särskilt i de avslutande kapitlen. Det är ingen nybörjarbok – även om språk och framställning är tydliga och klara så förutsätter särskilt de inledande mer generellt hållna kapitlen en införstådd läsekrets. Omfånget är också stort, närmare 450 sidor.  Ett förslag är att börja med några av de mer specialiserade kapitlen från sidan 180 och framåt.

 

Annonser
Publicerat i kulturhistoria, kulturteori | Märkt , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Antologi om narrativ medicin

Narrativ medicin är en av de inriktningar där medicinsk forskning intresserar sig för kulturella fenomen och perspektiv. På Syddansk Universitet i Odense finns ett tvärvetenskapligt samarbete kring temat, som bland annat resulterat i att temat ingår i läkarutbildningen sedan 2016. Utgångspunkten i deras lokala arbete är att det inte är en samling symptom, utan ”en hel människa med en historia (ett narrativ)” som möter den medicinska personalen. Samtidigt är området ett internationellt fenomen, där Columbia University i New York sedan 2000 är etablerat som ett av de ledande. En översikt av fältets olika delar finns nu i en liten antologi från Odense, Læse, skrive og hele: Perspektiver på narrativ medicin, redigerad av Anders Juhl Rasmussen (2017). Läs mer

Publicerat i Narrativitet | Märkt , , | Lämna en kommentar

Jazzens problematiska historia i Italien

Jazzen kom från USA till Europa – men på många olika sätt. Och, olika europeiska länder har också spelat roll i jazzens framväxt och utveckling i USA. Historien om relationerna mellan USA och Italien visar många oväntade drag. Ett sådant särdrag är idén om en stark italiensk delaktighet i jazzens framväxt, som odlades i Italien under mellankrigstiden. Och det finns en del för att underbygga en sådan syn: invandringen från Sicilien och södra Italien till New Orleans gjorde att musiker med italienskt ursprung fanns nära den lokala musikaliska utvecklingen. Italienska musiker var delaktiga i amerikansk populärmusik inklusive ragtime, som dragspelaren Pietro Diero. I Original Dixieland Jazz Band var Nick LaRocca och Tony Sbabaro av italienskt ursprung, något som lyftes fram när deras skivor gavs ut i Italien från 1919 och framåt.

Anna Harwell Celenza betonar i boken Jazz Italian Style: From its origins in New Orleans to Fascist Italy and Sinatra (2017) några särdrag i hur jazz introducerades i Italien. Den förknippades med modernitet och urbanitet, och anammades på en gång av samhällets överklass. Den enda kraft som stod kritisk var katolska kyrkan, och då med udden mot dansen snarare än musiken. För många futurister blev jazz en musikform som motsvarade deras program, något som syntes på de nattklubbar som startades av futurister efter första världskrigets slut.  Och redan 1913 kopplade en amerikansk skribent samman futurismen med begreppet jazz, innan det börjat användas i samband med musik. Den afroamerikanska bakgrunden noterades också i Italien men rasfördomar fick inte samma betydelse i förståelsen av jazz som i USA och flera andra europeiska länder. Läs mer

Publicerat i Jazz, Medieforskning | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

Arvet efter Bourdieu

Pierre Bourdieus forskning har haft stort inflytande inom samhällsvetenskap och humaniora, men är också omdiskuterad. Hans teoribygge skapade öppningar för nya kombinationer av kultur- och samhällsanalytiska frågeställningar men vilken räckvidd har det, när går det att tillämpa och när är det relevant? Försök till utvärdering och utveckling finns i en antologi som utkom 2010, Cultural Analysis and Bourdieu’s Legacy: Settling accounts and developing alternatives, redigerad av Elizabeth Silva och Alan Warde. Författarna kommer från Storbritannien, USA och Frankrike, och deras hållning varierar från acceptans av hela begreppsapparaten till avvisande. Framför allt är det habitus-begreppet som diskuteras, både i termer av hur determinerande social position är och möjligheten av individuell förändring av habitus som reflexivt projekt. Läs mer

Publicerat i kulturteori | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

Arthur W Franks plädering för en narrativ ontologi

Sociologen Arthur W Frank är en av pionjärerna i studier av boteberättelser, med boken The wounded storyteller. För några år sedan kom så boken Letting stories breathe: A socio-narratology (2010), där han formulerat och byggt ut sina grundläggande perspektiv och presenterar sitt tankesätt DNA – Dialogic Narrative Analysis, vilket han kallar en kritisk praktik, inte en metod.

Vad som ligger i grunden är en actor-network-theory-inspirerad syn på berättelser som agerande (aktanter, i ANT-språk). Frågeställningarna blir vad berättelser gör – och då i ganska handfast bemärkelse, i och mellan människor, inte människor i allmänhet utan individer. Han kombinerar två begrepp från John Law och Donna Haraway och säger att “for socio-narratology, stories are best thought of as material SEMIOTIC companions.” (s 42) Och det dialogiska perspektivet handlar både om att se berättelser som inslag i dialoger (och då inte bara i konversationer, utan som dialog med omvärlden), och att som forskare tänka på sin analys som del i fortsatt dialog. Läs mer

Publicerat i kulturteori, Narrativitet | Märkt , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Berättelser som sociolingvistiskt problem

Intresset för berättelser som fenomen och narrativitet som analytiskt begrepp har fått en explosionsartad utveckling de senaste decennierna. Som område av mångvetenskapligt intresse har narrativitet inspirerat till mycken kreativitet. En följd som då oplanerat dyker upp är hur det avspeglas att olika ämnen har olika kunskapsmål, teoretiska utgångspunkter, favoritmetoder och kompetensområden. Det kan yttra sig i dubbleringar av modeller, parallella terminologier, osynliggörande av/okunskap om likatänkande och bagatellisering av annorlunda kunskapsmål. En enkel mekanism i bakgrunden är svårigheten att som forskare hålla sig informerad om utvecklingen i grannvetenskaper. En god sammanfattning av sociolingvistiska hållningssätt och traditioner finns i Anna De Finas och Alexandra Georgakopoulous Analyzing Narrative: Discourse and Socioinguistic Perspectives (2012). Det är värt att notera att Discourse i titeln ofta syftar på ”språklig interaktion, samtal” – Foucaults mer specifika förståelse dyker också upp men det är värt att tänka på vilket sammanhang ordet används i. Läs mer

Publicerat i kulturteori, Narrativitet | Märkt , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Berättande som protest och politik

Fransesca Pollettas bok ”It was like a fever: Storytelling in protest and politics” utkom 2006 och tar avstamp i ett just då stort amerikanskt uppsving i uppmärksamhet kring berättande, där inte minst metaforen om att ”ha en bra berättelse” stod fram som viktig i politisk retorik och den personliga berättelsen, fångat i uttrycket att varje människa har sin berättelse, började tillskrivas en viktig roll. Läs mer

Publicerat i kulturhistoria, kulturteori, Narrativitet | Märkt , , , , , , , , , | Lämna en kommentar