Det har nyligen (2021) kommit en brett upplagt bokverk i sex delar med titeln A Cultural History of Fairy Tales. Redaktör för hela verket är Anne Duggan; varje separat del har särskilda redaktörer. Indelningen i delar är kronologisk. Anne Duggan förmedlar också forskningsinformation på sin blogg Debunking Myths About Fairy Tales.
”Fairy Tales” används som paraplybeteckning, synonym till wonder tales ”undersagor”: berättelser som innehåller övernaturliga väsen eller väsen med magiska krafter, antropomorfa djur, metamorfoser, hinsidesvärldar, liminella utrymmen. Vidare så inkluderas också berättelser som utan att direkt innehålla sådana drag av en eller annan anledning räknats in och benämnts som fairy tales. Det handlar om texter och texter som traderas och adapteras, mellan olika länder och världsdelar, mellan sociala skikt, mellan skriftmedier, muntlighet och ”audiovisuella medier”. Det är alltså inte ”folksagor” som står i centrum utan snarare litterära traditioner – där uppteckningar från och hänvisningar till muntlig och folklig tradition kan vara ett särdrag men inte utgör någon röd tråd för att bygga en historisk kontinuitet kring. Vidare så är en förutsättning att ”fairy tales” syftar på en genre vars berättarstil och konventioner formeras först under 15- och 1600-talen, även om den innehåller övernaturliga motiv och berättelseintriger som går att belägga i antiken och tidigare.
Det finns ingen bra svensk motsvarighet för ”fairy tales”. Förutom att ”sagor” ger associationer till isländska sagor, så har ”under” en speciell religiös klang i svenskan som gör att ”undersaga” kan leda tankarna fel. Det är inte säkert att det ”sker ett under”. En möjlighet vore ”trollberättelser” där ”troll” kunde stå för såväl trolldom, förtrollning, och väsendet troll – men en sådan ordbildning skulle ge de sistnämnda överhanden, särskilt de visualiseringar som John Bauer och Rolf Lidberg lanserat. En direkt översättning ”Fésagor” eller liknande skulle fokusera alltför snävt på en specifik gestaltning.
Särskilt i del 2 framkommer hur ”fairy” står för den väst- och nordeuropeiska uppfattningen om ett folk som lever parallellt med människorna, (elves i engelskan samtidigt som fairy från franskans fée), de underjordiska, i nordisk tradition älvor, troll, vittror; även berättelser om jättar och rådare hör till traditionskomplexet. Men fairy verkar också fungera som ett adjektiv.
Varje del har förutom en epoksammanfattande inledning åtta teman: Former (genrer), Adaptioner, Genus, människor och icke-mänskliga, monster och det monstruösa, plats/rum, socialisation och makt, vart och ett skrivet av individuella författare. Totalt 54 kapitel; Många kapitel genom hela bokserien tar upp sitt tema med en stor bredd och variationsrikedom och blir därigenom ett slags introduktioner till fält/tema. Andra författare angriper istället uppgiften med ett fåtal exempel. Här nedan har jag uppmärksammat de som intresserat mig mest.
Del 1 utgår från i antikens Grekland och Rom. Flera kapitel fokuserar Aisopos fabler. Serenity Young skriver om kön och sexualitet i indiska och sydasiatiska berättelser, med några få huvudrubriker: kvinnor som förförare och orenliga, instabil maskulinitet, manliga och kvinnliga läsningar av Ramayana. Camilla Asplund Ingemark och Dominic Ingemark skriver om socialisation, eller berättelser som multifunktionella verktyg för moraliska budskap. De tar upp Cupid och Psyche, Potifars hustru och några andra berättelser som handlar om äktenskapet och betydelsen av ömsesidigt förtroende.
Del 2 handlar om medeltiden och börjar med att konstatera hur 1800-talets representation av ”det medeltida” ligger i vägen, och resonerar kring vilka genrer var det fantastiska och förtrollade finns.
Richard Firth Green diskuterar Forms of the Marvelous. Här finns diskussionen refererad ovan om begreppet ”fairy”, frågan om vad övernaturligt som accepterades och vad som förklarades., och förskjutningar genom seklen. Här framträder kyrkans gradvis allt tydligare demonisering av fairies.
Shyama Rajendrans kapitel om ”adaption” uppehåller sig främst kring relationen mellan Chaucers Canterbury Tales, Boccaccios Decamerone och arabisk berättartradition. Canterbury Tales är inte enbart tidig engelsk litteratur; Chaucer var del av katolska kyrkans kultursfär och vistades i Rom. Boccaccios Decamerone är del av densamma, och i den mediterrana världen cirkulerade också arabisk berättartradition. Som fallstudie analyseras ”the squire’s tale” som adaption av en berättelse som återfinns i Tusen och en natt.
I övrigt handlar del 2 mycket om den irisk/walesisk/engelsk/franska traditionen av romance, d v s sånger och prosaberättelser där särskilt kung Arthur och riddarna kring runda bordet står i centrum, men också helgonberättelser. Lynn Shutters lyfter fram fyra återkommande troper: höviskhet (courtesy), dygd, det förunderliga, och våldtäkt, och har tre likartade berättelser: den franska Le Beau inconnu från 1100-talet, en engelsk version från 1300-talet, och Jean de Arras Melusine från samma sekel som åskådningsexempel. Filmen Pretty Woman lyfts fram som nutida parallell.
Sarah Higley använder Melusine-berättelsen för att fördjupa analys av hur fairies står i förhållande till människor, särskilt temat om de i likhet med de kristna kan få syndernas förlåtelse och komma till paradiset, eller inte, om de ens står inom en sådan onotologi. Berättelsen är skriven som en genealogi för huset Lusignan och tillskrivs därigenom ”magiskt blod”. Melusine är kvinnan i skogen, som en kung tar till sin maka med förbehållet att inte se henne bada; han gör det slutligen och får se hur hon är förvandlad till hälften orm. Flera av deras barn visar sig grymma; till slut anklagar kungen henne för att vara trolsk, då förvandlas hon till en drake och flyger iväg. Varje gång huset Lusignan byter företrädare, kommer Melusine tillbaka i tre dygn. Melusine är både kallblodig och hänsynslös samtidigt som hon vill uppnå frälsning; här fångas flera paradoxer i det politiska skiktets världs- och självförståelse.
Christine Neufeld börjar kapitlet om det monstruösa med en härledning till begreppet mon, att beskåda; det är det som drar blickarna till sig, i kraft av sitt avvikande – vilket också blir det hybrida, det som saboterar kategoriseringssystemen, eller: det monstruösas uppkomst förklaras som sammanblandning. Den medeltida kyrkan hade två stora diskussionspunkter: är det monstruösa Guds eller djävulens verk – här finns en riktning som hävdar att människan inte kan förstå Guds planer, och ursprunget, där Kain eller Lilith finns som kandidater. Mycket av kapitlet är en givande diskussion av den medeltida synen på drakar, som återfinns i vetenskapliga diskurser (som djurart), religiösa (många helgonberättelser) och fiktion, d v s riddarberättelser. Drakdödarens karaktär diskuteras – rollen behöver inte innebära en entydig hjälteroll av social osjälviskhet utan kan också vara en kritisk gestaltning av hybris. Draken som en gestaltning av kvinnlig sexualitet är ytterligare en aspekt Neufeld tar upp (jämför Melusine).
Helen Fulton analyserar hur Fairyland gestaltas i iriska, walesiska och bretonska berättelser – en avspegling av det feodala samhället, en plats där samhället kan vara annorlunda, och en värld dit människor kan färdas men med risk för att aldrig återkomma. Usha Vishnuvajjalas kapitel om socialisation pekar på hur romance handlar om olika sociala tillhörigheter och konflikter dem emellan. Melissa Ridley Elmes diskussion om makt handlar främst om fairies och deras makt över människor, som hjälpare, frestare, testare.
Det kan noteras att i denna del nämns Sigurdskvädet men i övrigt är det den västeuropeiska och mediterrana sfären som täcks in. Särskilt fornaldarsagorna hade varit ett viktigt tillägg.
Del 3 handlar om ”the age of the marvelous”. ”Marvel” översätts med ”under” i en ordbok, men i svenskan har det fått en stark religiös betydelse. marvel och Marvelous kanske kan bättre översätta med ”förundran” och ”förunderlig”, för det handlar om sådant som kan kallas under-ligt, vidunder, även sådant som verkar under-bart; något utöver det vanliga. Den tidsperiod som åsyftas, 1450-1650, är en tid av omprövning, nya världar upptäcks, en kritisk vetenskaplig hållning börjar växa fram… och kyrkan demoniserar kvinnor, magi, trolldom. Det är också boktryckets tid, och volymen återkommer ständigt till Straparolas Piacevoli notti (Underbara nätter) från 1550-talet och Basiles Pentamerone från 1630-talet (båda italienska, från Venedig resp. Neapel, med Decamerone och dess ramberättelse som förebild; ingen av dem har översatts till svenska). Suzanne Magnanini tar i sin introduktion vidare upp tre exempel på temat ”den förföljda jungfrun” (ATU 706 och liknande) för att förtydliga variationsbredden.
Christina Mazzoni gör en läsning av Straparolas och Batistes samlingar utifrån genus och sexualitet. Hon ser dem som prototyper i utvecklingen av genren fairy tales – Pentamerone benämns den första samling som enbart består av fairy tales. Mazzoni tar spjärn mot uppfattningen om den passiva kvinnorollen, och visar på både att kvinnor är aktiva som berättare i ramberättelserna, och ofta är huvudpersoner med passiva prinsar som kontraster. Det odlas misogyna drag – kvinnor är falska, intrigerande, sluga etcetera, men de är också framgångsrika. Vackert utseende är en egenskap som är viktigare hos de unga männen. Sexualitet och havandeskap är drivkrafter i handlingen snarare än implicit avslutning efter giftermål. De båda samlingarna visar mer på mångfald och variation än enhetlighet.
Under temat människor och icke-mänskliga skriver Laura Nüffer om japanska otogizōshi, berättelser ur tryckta illustrerade böcker från ca 1300-tal och framåt, där ett återkommande tema är människor (främst kvinnor)som gifter sig med djur. Till skillnad från europeiska liknande berättelser är det inte någon förtrollning bakom djurskepnaden. (Här påpekar Nüffer att gränsen mellan människa och djur är i Buddhism, med tanken på återfödelse, otydlig och därmed spänningsfylld.) Sensmoralen handlar inte så mycket om skillnader makar emellan men mer om det olämpliga i att inte följa föräldrarnas planer.l
Kathleen P Long delar in monster under perioden i tre kategorier: övernaturliga väsen, biologiska monster, och sociala monster. Hon väljer att gå in på uppfattningar om häxor och fairies, särskilt deras övernaturliga förflyttningar, transformationer och som hot vid barnsbörd, varulvar, människa-djur-hybrider och ”den vilde mannen”, ett socialt monster och en beteckning som täcker in både den aggressive och onde makthavaren, och sanningssägaren som vågar säga emot makten. Longs slutsats är att under perioden sker en förändring från att det monstruösa representerar Satan, till att tydligare betona trolldom (en utveckling som går parallellt med häxprocessernas framväxt).
Davide Papotti skriver om ”ett samhälle utan landskap”, och utgår från att landskap som begrepp växer fram först med start under denna tidsperiod. Berättelserna har inte ett panoramaperspektiv från upphöjd punkt utan horisontellt. Papotti lyfter fram bergen och skogarna som återkommande geografiska ”ikonem”, understryker valet av ortnamn, poängterar strukturen utresa – äventyr – återkomst, och den multisensoriska rumsuppfattningen, där inte minst tillgången på mat är ett viktigt drag.
Under rubriken Socialisation skriver Suzanne Magnanini om det eventuella pedagogiska syftet för Straparola och Basile. Pentamerone uppges i undertiteln vara för barn men detta är metaforiskt. Vid slutet av 1600-talet hade detta börjat tolkas bokstavligt. Hon diskuterar hur Straparolas ”Pleasant nights” bearbetades i de nya utgåvor som gjordes efter Tridentinska mötet (1545-63) för att undvika att den hamnade på listan över bannlysta böcker, där kätterska texter, positiva skildringar av trolldom och divination och negativa framställningar av prästerskapet fanns som kriterier. Några berättelser ströks helt (”Trollkarlens lärling”), andra rensades från religiösa syftningar och fick moraliserande tillägg och kommentarer. Ett annat exempel är hur en ny version av Apuleius Metamorfos (som inkluderar Cupid och Psyche) skrevs om med en ram som upprättade den som kristen allegori.
Armando Maggi tar sig an temat makt, främst maktmissbruk, hos Straparola och Basile. I motsats till Mazzoni framhåller han att det främst är manliga huvudpersoner som verkligen ändrar sin sociala position i berättelserna i ”Pleasant nights”. Han poängterar hur ramberättelsen i Pentamerone handlar om en mörkhyad slavflicka som tar den rätta blivande prinsgemålens plats, och kräver sagor för att bli underhållen för sig och sitt ofödda barns skull; i avslutningen avslöjas hon och döms brutalt till döden, försvinner ut ur berättelsen medan prinsens bröllop firas. Maggi framhåller den rasistiska grundvalen för berättelsen samtidigt som han karaktäriserar detta som ett ”icke-slut”, och åberopar Ernst Bloch om projektion av hopp in i framtiden; det brutala slutet öppnar för alternativa möjligheter.
I del 3 finns också kapitel om betydelsen av det magiska hos Shakespeare, och om adaption av berättelser för ottomanska riket som berättandemiljö.
I del 4 om ”det långa 1700-talet” som redigerats av Anne Duggan är formeringen av den litterära undersagan i centrum. Med inspiration från Straparola och Basile odlades genren i den franska salongskulturen, med utgåvor av Madame Marie-Catherine d’Aulnoy och många andra kvinnor under 1690-talet. Genrens konventioner gav utrymme för kritik av det kungliga enväldet och för kvinnlig agens De, Charles Perraults mottexter i Gåsamors sagor samt Antoine Gallands utgåva av Tusen och en natt med följande orientaliska samlingar är centrala i framställningen. Den kritiska potentialen syns också i att Montesqieu, Diderot och Voltaire använde sig av genren liksom andra upplysningsfilosofer. Duggan visar på det stora inflytandet på engelsk och tysk bokmarknad; d’Aulnoy var den mest till engelska översatta franska författaren under första halvan av 1700-talet (ett 30-tal utgåvor under seklet). Från 1750-talet lanseras fésagor uttryckligen som texter för pedagogiskt bruk, i Sarah Fieldings The Governess (1749) och Marie Leprince de Beaumonts Magasin des enfants (1757); det är först vid slutet av seklet som genren mer tydligt blir en genre som tänks passa för barn. På 1780-talet breddas publiken genom franska bokserien Cabinet des fées vilken genererade många översättningar.
Tatiana Korneeva använder temat ”former” för att presentera hur teatern och särskilt operan, redan under 1600-talet utvecklad med komplicerad teknologi för att iscensätta fantastiska scenerier, använde d’Aulnoy, Perrault och Galland som källor eller inspiration. Den franska operan, den italienska operan och commedia dell’arte-traditionen. I Ryssland skrev tsarinnan Katarina den stora fyra sagooperor som lärostycken för sina barn och barnbarn – en av dem f ö en drift med Gustaf III, efter kriget 1786-89. Engelska pantomimer och tyska Sangspiel är andra nationella gestaltningar (tänk på Mozarts Trollflöjten).
Charlotte Trinquet du Lys understryker Straparola och Basiles roll som förebilder för den franska vågen på 1690-talet, i motsats till tidigare forskning som utgått från att de franska författarna hämtat berättelser från inhemsk folklig tradition. Avslutar med analys av hur en berättelse hos båda, om två styv/halvsystrar, via Perrault/d’Aulnoy klyvs i två som senare via Grimm blir ATU 480 resp 403.
Kapitlet om genus och sexualitet av Aileen Douglas fördjupar analysen av hur madame d’Aulnoy (som myntade begreppet conte du fée) m fl skrev om kvinnors möjligheter och färdigheter, Perraults mottexter (han placerade berättandet i köket, kortade ner texterna till muntligt framförandes format, skrev fram kvinnlig underordning som främsta dygd). Fieldings och de Beaumonts texter, inramade i guvernantens berättarroll, analyseras utifrån de egenskaper de vill premiera.
Kapitlen om det icke-mänskliga och det monstruösa tar delvis spjärn i den samtida vetenskapliga debatten, och hur ovanliga och extrema former i natur och, djurvärld, avvikande människokroppar, och det icke-europeiska gestaltas i undersagorna. Här nämns också Carl Gustaf Tessin som författare av en saga på franska, Faunillane (1741). Rania Huntington analyserar föregivet kinesiska samlingar och de tendenser som förmedlas. Här finns iakttagelsen att den orientalism som de olika utgåvorna under början av 1700-talet gestaltar inte har den senare kolonialismens instrumentella syften, utan kan ses som något som bidrog till att relativisera det rådande samhällsskicket i Europas stater. Anne Duggan summerar i kapitlet om makt hur undersagor kunde gestalta och diskutera makt, hur den upprättas kort- eller långsiktigt, vilka former den tar, vilka maktutrymmen som tillskrivs olika kategorier; här finns både en framryckande borgerlighet och en passivisering av kvinnor som tydliga tendenser.
Del 5 handlar om 1800-talet, vilket betyder bröderna Grimms genomslag och ett vetenskapliggörande, men framför allt en nyproduktion med borgerligt/viktorianska kontexter, med ETA Hoffman, H C Andersen, Lewis Carroll och Oscar Wilde som kända namn. I inledningskapitlet att lyfter Naomi J Wood fram olika idéströmningar som lyfter fram undersagan under 1800-talet: romanticism, nationalism, eko-kritik av industrialism, orientalism, pedagogik, ironi och nonsens som litterär estetik. Laurence Talairach lyfter fram anpassningen för att bli barnlitteratur, samtida vetenskap och teknik, och ”kvinnans natur” som betydelsefulla teman. Amy Billone utvecklar genus- och sexualitetstemat, särskilt problematiseringar som är synliga hos (engelska) manliga författare.
Nicole Thesz gör en ekokritisk läsning av bröderna Grimms sagor, utifrån att de inte enbart framställer handlingsförlopp utan också kommenterar landskap och natur. Hon delar upp det icke-mänskliga i de transformerade/förtrollade, djur, växter, föremål, humanoider och söker efter hur de kommenterar människans villkor. De transformerade söker efter att återfå mänsklighet, bli sociala varelser; Djuren är hjälpare eller prövare; växterna och naturmiljön ger tröst och råd och är tillflyktsort; föremålen kan vara aktiva – här kopplar Thesz till samtida teorier om kommodifiering och alienation; humanoiderna är hjälpare eller hindrare, och visar på ungdomars utsatthet.
Sarah Marsh & Zeynep Cakmak tar avstamp i Jeffrey Jerome Cohens perspektiv att det monstruösa talar om vad ett samhälle avvisar. De diskuterar 1800-talets ”genetiska föreställningsvärld” och tar in turkiska och afrikansk-amerikansk tradition för att lyfta fram hur det monstruösa bidrar till skapandet av rastänkande.
I sin inledning till del 6 tar Andrew Teverson upp hur undersagor aktualiserats inom olika tanketraditioner under 1900-talet: psykoanalys, marxism, surrealism, nazism, feminism. Särskilt ger avsnittet om surrealism där konstnärerna Dana Goldstein, Leonora Carrington och Dorothea Tanning uppmärksammas nya insikter.
Sara Cleto och Brittany Warman gör en forskningsöversikt av hur undersagor tar plats genom olika medier: litteratur, film, TV, teater, musik, bildkonst, digitala medier. Mayako Murai diskuterar intermediala, intergeneriska och interdisciplinära transformationer och avslutar med att studera olika nutida versioner av Stadsmusikanterna från Bremen; som stadssymbol i turism, som konstverk och barnbok med inter-artliga perspektiv. Jeana Jorgensen skriver om genus och sexualitet med Disney och Angela Carter som trendsättare. Amy Greenhough om antropomorfism, återigen med Angela Carter som riktmärke. Christa Jones och Claudia Schwabe uppmärksammar hur monster och det monstruösa under sista tredjedelen av 1900-talet ändrat karaktär; monstren blir mer humaniserade, har förklarande traumatiska bakgrunder, är marginaliserade, inte onda. Sara Upstone diskuterar hur nutida undersagor skapar ”third space” med möjlighet för interkulturell dialog, och med utopiska/potentiella landskap som lyfter frågor om våra vardagliga landskap.
Jill Terry Rudys kapitel om socialisation är en värdefull forskningsgenomgång, där psykoanalytiska tolkningar och kritik av dem, sagogenrens etablering som barnlitteratur som uttryck för vad Norbert Elias kallat civilisationsprocess, och den feministiska kritiken lyfts fram. Vikten av, och bristen på receptionsstudier påtalas. Kapitlet avslutas med att uppmärksamma indigenous studies insikter om hur berättande av ”undersagor” fungerar bland urfolk, där delande av berättelser är praktiker för växande och att leva tillsammans.
Det avslutande kapitlet av Kimberley Lau innehåller en mycket värdefull men kort diskussion av hur bröderna Grimms Kinder- und Hausmärchen (”bröderna Grimms sagor”) blev paradigmatisk i framväxten av en kanon, kodifierad i Aarnes, Thompsons och Uthers katalogversioner. Hon avslutar med en analys av Helen Oyeyemis författarskap där rasialiserade och dekolonialiserande perspektiv utmanar och omvandlar den europeiska undersagan.
Det är alltså en brokig och mångsidig framställning som innehåller såväl översikter av forskningens aktuella läge, möjligheter med olika begrepp och perspektiv, och försök att spränga de västeuropeiska ramarna. Det finns både texter som fokuserar genrens framväxt och förankring, och texter som ser i utkanterna av berättelserna efter vad de säger om sin samtid kring olika teman. Uppläggningen, med tydliga historiska epoker och återkommande teman har gjort projektet hanterbart; här har jag läst de olika delarna i nummerföljd, vilket givit en känsla av historisk kontinuitet och förändring. Huruvida de enskilda kapitlen kring ett och samma tema fungerar i relation till varandra har jag inte kunnat avgöra.
Det finns ett värde i att ”historia” inte reduceras till att olika belägg för en berättelsetyp eller subgenre ordnas kronologiskt och att detta sedan tolkas som en långsam utveckling av en intern struktur. Med den mer specifika historiska och samhälleliga kontextualisering som sker här avtecknas istället hur en uttrycksform, som kan vara både stabil och stagnerad, vid en förflyttning i språk, medium och/eller social miljö relativt snabbt kan transformeras med urval, omtolkning, omfunktionering och nyproduktion, och detta med sådan kraft att på några decennier har en ny genreformation både etablerats och naturaliserats så att dess historiska kontingens, tillfällighet, döljs och den istället uppfattas som ”tidlös”, ”ursprunglig” och blir norm för hur dess föregångare ska förstås.
Översättningar (och medföljande adaptioner) spelar en viktig roll i framställningen. De olika delarna har olika geografiskt centrum: Aten och Rom – den fransk-engelsk-keltiska kultursfären – Italien – Frankrike – Tyskland – USA. Även om enskilda kapitel gör utblickar mot mellanöstern och bortre Asien så framstår undersagan som en tydligt europeisk genre (även om den nu är globalt spridd).
Jag kan känna att som ämne för samtidsstudier är gränserna till science fiction, fantasy, eller till religion och intresse för folktro flytande. Vad är undersagor bra för? Eller, varför är deras förekomst idag av vetenskapligt intresse? Här finns det olika svar som vetter åt olika håll. I den här bokserien är det en litterär tradition, eller ett nät av traditionstrådar, som avtäcks. Men det kan också handla om den medvetna leken med det icke realistiska som ett konstnärligt sätt att förstå världen. Eller en kanalisering av hoppet om en bättre värld, när det ser ut som det behövs ett under för att förbättra egna levnadsförhållanden.
Även om geografiskt fokus flyttas och berättartraditioner från Asien uppmärksammas, så är det ett anglo-amerikanskt perspektiv som dominerar och en övervikt av kapitelförfattare från USA. Att upprätta en motsvarande svensk genrehistoria och ställa den i relation till detta bokverk skulle vara en intressant och problematisk uppgift. Noteras kan att Anne Sexton och Angela Carter, vilkas namn ständigt återkommer i amerikanska framställningar om undersagans feministiska transformationer under 1900-talet, inte fått motsvarande genomslag (det är först efter 2015 det kommit översättningar till svenska i större utsträckning och Carters i sammanhanget centrala The Bloody Chamber hör inte till dem). En möjlig orsak kan vara att undersagan inkorporerats i den starka kulturpolitiska satsningen på barn- och ungdomslitteratur och medföljande forskning, och att Astrid Lindgren blivit det ledande namnet att representera ”sagor för vår tid”. När vi idag jämför verkligheten med sagor är det framför allt bilden av socialt avancemang som får oss att tala om ”Askungesagor”, inte inslagen av under och övernaturliga hjälpare – eller är det så samhället ter sig idag, att det behövs magi för att ändra sin situation?
alfarvidssonblogg 