Kvinnors berättelser om religion i en reciprok etnografi

Elaine Lawless har samlat några av sina viktigaste artiklar, tillika forskningsprojekt, i en antologi som också får beskriva hennes läroprocess under loppet av forskarkarriären (på liknande sätt som Bente Gullveig Alver gjorde i Creating the Source, 1990). Titeln säger vad det handlar om: Reciprocal Ethnography and the Power of Women’s Narratives (2019). Det senare ledet, kvinnors berättelser, finns med från början; hennes doktorsavhandling handlar om kvinnors uppgifter och positioner inom ett pingstsamfund med fasta könsroller i ”vita mellanvästern”. Själv uppvuxen i en liknande miljö fanns ett autoetnografiskt anslag, inte i undersökningen som sådan men som del av hennes förförståelse och formulering av forskningsprojekt.

Från avhandlingsprojektet kommer en artikel om kvinnors möjligheter att få talutrymme inom ramen för gudstjänster. Den genre som framför allt var öppen var vittnesmålet, den personliga utläggningen som i motsats till predikan inte etablerar överordnad position i relation till församlingen. Ett vittnesmål kunde övergå i extas och tungotalande och därigenom förlänga en temporär kontroll av situationen. Här använde Lawless ”oral-formulaic theory” för att avtäcka genrens struktur, och visa hur behärskning av de språkliga konventionerna gav auktoritet till talaren.

Lawless följande projekt handlade om kvinnor, återigen inom pingströrelsen, som tagit steget att hävda rätten att ta plats som predikanter. Här är utgångspunkten deras ”andliga livshistorier” som de kolm fram i intervjuer, där unika erfarenheter och ställningstaganden samverkade med kollektiva berättarmönster. I den patriarkala ramen blev ”kallelse från Gud” det argument som legitimerade deras anspråk på talarpositionen. En annan artikel diskuterade hur den utmaning av patriarkala strukturer som deras anspråk utgjorde blev möjlig genom att de samtidigt anslöt till traditionella kvinnoroller, genom att vara gifta och ha barn och avvisa feminism. Att med bibelns formulering kalla sig herrens tjänarinnor (Handmaidens of the Lord) var en språklig strategi.

Detta projekt redovisades som helhet i en monografi som publicerades 1988. Under processen hade de kvinnor hon samarbetat med fått läsa utskrifter av intervjuer och fått möjlighet korrigera. Men de tolkningar och kontextualiseringar hon gjort utlöste en animerad korrespondens med en av kvinnorna som läste boken och inte instämde med dem. Detta fick Lawless att ompröva sina utgångspunkter, bland annat i en artikel från 1992 som hon formulerade som en polemik mot Cliffords & Marcus plädering för reflexiv etnografi. Denna såg hon som en självbespeglande reproduktion av forskarens överordnade position; istället förespråkade hon ”reciprok etnografi”, där skrivprocessen dras in i en fortlöpande dialog med samarbetspersonerna och också låter detta ta plats i texten utan att forskaren nödvändigtvis ger avkall på sina ståndpunkter.

Hennes nästa projekt som utmynnade i boken Holy women, wholly women var ett försök att tillämpa reciprok etnografi I praktiskt arbete, något hon också presenterade i en separat artikel 1991. Här vände hon sig till kvinnliga präster och predikanter i mer konventionella och mer urbant förankrade samfund. Efter en första fas där hon samlade livshistorier genom intervjuer kom hon att arbeta med en grupp av fyra kvinnor som hade regelbundna lunchmöten för ömsesidigt utbyte. Här deltog hon i mötena, samtidigt som de också hade ett antal separata möten där hennes arbete diskuterades utifrån deras utskrivna livshistorier och hennes kapitelutkast. Relationen mellan det levda livet och livshistoriens format blev en viktig frågeställning. I motsats till den konventionella manliga självbiografins konsekvent målinriktade rätlinjiga form framstod deras berättelse som uppbyggda av block, segment, eller fragment; vägen till att bli predikant var en lång mångepisodisk process. En intressant iakttagelse är förekomsten av en muntlig tradition av förebildliga historier om kvinnors väg till predikantrollen, berättelser som de tagit del av, men de kunde inte tydligt nämna någon specifik berättelse eller person som varit förebild. Lawless lyfte in aktuell forskning som jämförelse, och såg hur relationer till andra, något som sågs som typiskt för kvinnors självbiografier, var något som dessa kvinnor undvikt  ̶  inte för att de inte var viktiga men för att de förväntades hålla det personliga utanför berättelsen om yrkesrollen.

En annan artikel som emanerade från samma projekt diskuterar ”dissonansen mellan kvinnokroppen och predikstolen”, eller konflikten mellan en sexualiserad kvinnosyn och en avsexualiserad prästroll. Lawless formulerar här fem olika hot som den kvinnliga predikanten representerar: hot mot den teologiska patriarkala ordningen, mot fixerade könsroller, mot manligt dominerad ordning, mot uppfattningen om Gud och präster som asexuella män, och hotet om en framväxande uppfattning om en kvinnlig Gud. På ett mer etnografiskt plan handlar artikeln om sökandet efter teologiska positioner som inkluderar hela kroppar och erkänner sexualitet, och där en gravid prästs kropp inte skapar chockverkningar.

Den avslutande artikeln har titeln kvinnan som abjekt och bygger på Lawless arbete på en kvinnoasyl under 1990-talet och frivilliga intervjuer med kvinnor som sökte skydd där. Här härleder Lawless kvinnomisshandel till misogyna traditioner om kvinnor som syndiga och onda, grundade i första mosebok. Hennes empiri handlar om tidiga upplevelser av att vara oönskade och kvinnokroppen uppfattad som oren, som den bakgrund många kvinnor hade. Lawless framhåller betydelsen av att få framföra sin berättelse, med någon som lyssnar villkorslöst, som ett viktigt steg för att skapa ett själv: ”The telling provides a kind of remembering of the parts of their ’self’, a making sense of the past, a restructuring of what seem to be disparate parts of their being into the construction that is now the ’I’ of their voices narrative. Their voice, then, becomes the embodiment of their ‘self’.” (183-4.)

Något förvånande är att Lawless inte har någon text om sitt senaste större projekt. I inledningen beskriver hon ett samarbete hon varit engagerad i, med kvinnor i staden Pinhook, Missouri – en liten stad byggd och befolkad av afrikansk-amerikaner, som utplånades 2011 genom översvämning då USA:s armé sprängde flodvallar för att rädda en större stad. De evakuerade fick inte någon hjälp att bygga upp sin nya tillvaro, vilket avhandlas i boken When They Blew The Levee (2018). Även här är den religiösa samvaron en social utgångspunkt – något som säger en hel del om kyrkornas roll i det amerikanska civilsamhället.

På ett ställe refererar hon till en konferenspresentation av sitt koncept reciprok etnografi, där hon fick uppskattande kommentarer från välrenommerade forskarna Howard S Becker och Norman K Denzin, men också invändningen att ”it would take too much time” (121). Det är också en långvarig process av att etablera kontakt, djupare förståelse, och att hitta de människor som är intresserade av och har möjlighet att själva investera mycket tid och våga gå in i sina egna värderingar, som är förutsättningen för hennes metodik. Vinsten finns i den djup och tyngd som kan bli resultatet.    

Detta inlägg publicerades i kulturteori, Narrativitet och märktes , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.