Musik i torkans landskap

Hur är landskap och natur närvarande och delaktiga i musik, och vice versa? Frågorna är genomgående i Michael B Silvers bok Voices of draught: The politics of music and environment in northeastern Brazil (2018). Det är också många samband han avtäcker i sin studie av delstaten Ceará, en del av Brasilien (i ”nordost”) som ofta ställs som motpol till sydöstra regionen kring Rio de Janeiro. Dominans av agrara näringar, stor migration utåt (till sydost), och ofta torka och hungersnöd gör området till ett serta͂o, ”backland”. Samtidigt finns också en intern motsättning mellan inlandet och den urbana kusten.

Återkommande är Forró, en musikstil som formades i mitten av 1900-talet av Luiz Gonzaga, med en liten ensemble av dragspel, bastrumma och stor triangel – sången Asa Branca är emblematisk. Men forró betyder egentligen ”fest”, och betecknar också flera dansrytmer, och står som metonym för nordost, för Cearás inland, för områdets befolkningskategori caboclo som tillskrivs härstamning från portugiser, urfolk och västafrikanska slavar. Den fick stor popularitet och nationell exponering genom den stora migrationen till Sao Paolo- och Rio de Janeiro-områdena som orsakades av torkan, vilket skapade ett urbant proletariat med behov av underhållning och en längtan till hemregionen. (Jämför med andra exempel på hur musik från periferin tar plats i urbana centras populärmusikbransch i samband med stor omflyttning, blues och jazz i Chicago eller dragspelsmusik från Ådalen i Sverige.) Idag finns tre delgenrer inom forró: den traditionella, universitetsforró med rötter i Sao Paolo populär bland studenter, och elektronisk forró, en partymusik från 1990-talet med rockinstrumentarium och påkostade scenshower som odlas i kustbandet (som också sett en stor expansion av den nationella turismen).

Silvers första kapitel handlar dock om Cearás bidrag till musikindustrins materiella infrastruktur- vaxet från carnaubapalmen; ett vax som utvecklas som skydd mot torka, och som under mitten av 1800-talet började utvinnas för kommersiella ändamål. Palmen växer på flera håll i världen, men det är bara i Ceará som den producerar detta vax – som först användes till vaxljus men vid sekelskiftet visade sig vara det optimala materialet att gravera ljudvågor i för den expanderande fonogramindustrin. Mjukt som alla vaxer men tillräckligt styvt för att kunna användas för att skapa gjutformar. Den hälsovådliga hantverksmässiga produktionen knyter samman frågorna om musikproduktion och den lokala arbetsmarknadens betydelse.

Fortsättningen följer grovt en kronologisk struktur. Silvers betonar att forró först och främst är en fest-, dans- och underhållningsmusik, men också har politiska dimensioner – i enstaka sångtexter om torka, arbetslöshet, hemlängtan, stolthet över nordost; detta i polemik mot forskare och musikkritiker som avfärdat forró och baia͂o (annan genre från nordost) som kommersiella och uttryck för dålig smak.

Silvers presenterar uppteckningar från 1800-talet om hur mässor hålls under perioder av torka och noterar hur de viktigaste helgerna, Johannes döparens dag och Trettondagen, förknippas med vatten och regn; särskilt den sistnämnda ligger årstidsmässigt i samband med väntan på regnperioden. Till den tidiga populärmusiken hörde modinhas, en sånggenre inom 1800-talets europeiska salongsmusik med nostalgisk blick på det enkla livet på landsbygden. 1914 lanserade sångaren Eduardo das Neves på skiva ”O luar do serta͂o”, och det följande året ”Pobres flagelados” om fattiga tiggare på Rio de Janeiros gator, offer för torkan. Musikern Joa͂o Pernambuco som stod för musiken till den förstnämnda lanserade de regionala rytmerna från nordost – ett område som både fick representera ”lantisar” men också passade in i de kulturpolitiska strömningarna att skapa moderna musikformer med inhemska rötter. När en militärkupp installerat Getúlio Vargas som president i mitten av 1930-talet,, sökte han befästa sin position genom att bryta upp regionala oligarkier, och lyfte fram regionala folkloreformer som nationella symboler, genom radio och i skolor. Fler musiker från nordost försökte lansera hemregionens genrer och/eller sin egen regionala identitet i populärmusikbranschen där omsättningen av modedanser var hög.  Här lyckade Luiz Gonzaga lansera både baia͂o som modedans 1946, och forró 1947 med sången Asa Branca. Under hela 50-talet var forró nationellt populär; Gonzaga skrev nya sånger när torkperioder drabbade Ceará, ordnade stödkonserter och insamlingar, och skrev sånger som gestaltade stämningar hos sertanejos. Många andra artister hade stora framgångar, ett i Sverige känt namn är dragspelaren/gitarristen som kombinerade forró med jazz – Sivuca. Silvers citerar Gonzaga som framhållit forrós ställning som protestmusik – protester inte uttryckta som krav mot makthavare, men i form av att ge röst åt folk från nordost.

Ett kapitel fortsätter fokusera på Gonzaga men då mer specifikt lokalt i Ceará, som blev hans replipunkt efter 1960 då forró tappat sin nationella popularitet. Efter sin död 1989 har han blivit något av regional hjälte; Silvers beskriver särskilt hans betydelse för lokala regnspåmän som ofta citerar hans sångtexter som argumentation/legitimering.

En plats som utgör något av en oas i Cearás serta͂o är staden Orós, känd för sin jättestora dammbyggnad – och för att vara uppväxtort för Raimundo Fagner, pop/rockartiststjärna som slog igenom nationellt på 70-talet. Fagner hade Gonzaga som förebild men bortsett från några hommager (konserter och enstaka inspelningar med Gonzaga) ankyter han inte särskilt till forró. Däremot har han framhållit sin bakgrund i nordost, både när han och flera musiker från Ceará slog igenom, och genom att odla en romantiserande hembygdskänsla i många av sina sånger. Han är också närvarande i Orós på många sätt – han har en villa i staden, hans musik spelas som ett självklart soundtrack, hans unesco- och unicef-belönade fond för ungdomars fritidssysselsättningar startade sin verksamhet där, hans stöd till enskilda lokalpolitiker har varit betydelsefullt. Men det kapitel som presenterar hans relation till Orós tar också upp hans interventioner i stadens soundscape – notabelt att han startade en egen radiostation med sändning från villan, för att göra något av sin stora cd-samling, samt en konflikt rörande en annan lokal profil: den gamle radiohandlaren Dantas som i cirka 40 år haft sin egen ”radiosändning” : en högtalaranläggning där han (eller dottern) varje dag varvat musik med information, ursprungligen startad för att kunna påminna skolbarnen om klockslag så de inte missade undervisning och med tiden etablerad som mer trovärdig informationskälla än officiell radio. Med en ljudstyrka som räcker över hela staden, och belägen på kullen motsatt kullen där Fagners villa ligger, försökte Fagner stoppa verksamheten genom att skicka polis, men efter dotterns, den lokala kyrkans och namninsamlingars vädjan gav en lokal domare Dantas tillåtelse att fortsätta.

Ett kapitel tar upp konsekvenserna av demokratiseringen och den ekonomiska expansionen under 90- och 00-talen som minskade fattigdom, stimulerade framväxten av en ny medelklass och omformade Cearákusten till turismområde. För forró betydde det både att kulturpolitiska principer för att främja folkliga och regionala uttryck lanserades, och att musiklandskapets ekonomi förändrades. En lokal entreprenör byggde på 90-talet upp ett imperium kring ny elektronisk dansmusik med regional särprägel, först kallad oxente, men snart känd som ”elektronisk forró” eller enbart forró. Likheterna med äldre forró är inte särskilt stora även om små detaljer i rytmik överensstämmer och återanvändning av låtar förekommer. Sångtexterna som tidigare handlade om hårt arbete och naturkatastrofer fokuserar istället på festande och sex, något som anhängare av äldre forró kritiserar. 2010 bildade musiker inom den (som kommersiell form skapade) nu traditionella formen en egen organisation som agerar med kulturpolitiskt stöd, samtidigt som den nyare formen är del av den nya samhällsekonomin – vars nya medelklass protesterar mot den högljudda partymusiken.

En ny torrperiod 2012-16 sammanföll med ekonomisk recession och sjunkande förtroende för den nationella arbetarpartiregeringen. 2014-16 rekommenderade Cearás delstatsregering kommunerna att inte subventionera karnevalsfirandet, vilket de flesta också följde. Här följer Silvers upp de diskussioner och argument som fördes fram. Att finansiera fest när borrande av brunnar och distribution med tankbilar var centrala kostnader, karneval som röstfiske, karnevalens faktiskt marginella betydelse i det regionala folklivet, och det överflödiga i att finansiera elektronisk forró som är kommersiellt självförsörjande var tunga argument; däremot fanns att en karneval är ett synligt sätt att spendera skattepengar (motverkar misstankar om att allt försvinner i korruption). Röster höjdes också för att principiellt försvara kulturpolitiska satsningar.

I avslutningen formulerar Silvers tre slutsatser. Den första är att ekologiska förändringar och kriser påverkar människor via den politiska ekonomin och social stratifiering. Den andra är att populärmusik relaterar till miljöfenomen inte enbart genom sångtexter utan även materiellt. Den tredje är hur den diskursiva konstruktionen av Brasiliens nordostregion får materiella konsekvenser. Han vidareutvecklar dessa teman i en mängd frågor och påpekanden, till exempel kring hur kulturell hållbarhet relaterar till social, ekologisk eller ekonomisk hållbarhet, eller hur människor hamnar i att välja mellan musik och tillgång till dricksvatten.

Detta inlägg publicerades i kulturarv, kulturteori, musikforskning, populärkultur och märktes , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.