Musik som bevarandevärt immateriellt kulturarv

Den franska musikvetenskapliga nättidskriften Transposition har ägnat sin årgång 8 (2019) åt frågan om musik som immateriellt kulturarv.  https://journals.openedition.org/transposition/2837 .Redaktörerna Elsa Broclain, Benoît Haug och Pénélope Patrix konstaterar att majoriteten av de yttringar som blivit uppförda på UNESCOs olika listor innehåller musik på ett eller annat sätt, vidare att Unescos konvention och de arbetssätt och kriterier som har lanserats i dess efterföljd (lokal förankring, levande praktiker, inventeringar och bygge av kompetensorganisationer) har blivit ett nytt paradigm, en världsstandard med preskriptiv funktion för kulturarvsarbete och lokal kulturpolitik. De ställer frågorna: vad gör begreppet immateriellt kulturarv med musik, och vad gör musik med begreppet immateriellt kulturarv? Numrets artiklar ger ett brett urval av fallstudier där en variationsrikedom av musikalisk och lokalpolitisk dynamik blir synlig.

Maria do Rosário Pestana och Maria José Barriga uppmärksammar vad som hänt med portugisiska cante alentejano, en flerstämmig sångpraxis i regionen Alentejo, ”post-inscription” (november 2014) utifrån gruppdiskussioner och intervjuer med utövare. Utnämningen har inneburit ett uppsving, med resurser till utbildning och som fokus för turism. Författarna identifierar fyra spänningsfält: lärande i form av formell utbildning kontra deltagande i lokal ensemble (risken för standardisering); äldres och yngres olika syn på vad formen kan bli och borde vara; den traditionella ensembleformen versus samtida artistiska projekt; och den lokala kulturpolitikens förväntningar om att vara lokalt verksamma för turismen mot egen vilja att ha kontakter och ge konserter utanför den egna orten.

 

Lúcia Campos skriver om Folia de reis, en form av heligatrekungar-kringvandring i Minas Gerais, en brasiliansk delstat som 2016 utnämnde denna sed till immateriellt kulturarv. Den utövas enligt en inventering av ca 1500 aktiva grupper; den är inte hotad, men särpräglad för regionen. Vad Campos pekar på är ”risken att musikalisera ett immateriellt kulturarv”: i myndigheters sätt att hantera kulturarvet lyfts musiken, och särskilt instrumentet viola, fram som det centrala för att främja turism, samtidigt som lokala utövare som Campos intervjuat betonar den religiösa tron som det bärande för att utöva seden.

 

Séverine Gabry-Thienpont diskuterar vad som hänt när le tahtib, en ”kampsport” som utövas av män i Luxorområdet i Egypten, har utnämnts till bevaransvärt immateriellt kulturarv av UNESCO. Den är knuten till kulten av ett muslimskt helgon men i retoriken hävdas en obruten tradition från det forntida Egypten, grundat i avbildningar som tolkas som föregångare. Samtidigt har den drivande personen bakom nomineringen sedan ett par decennier utvecklat en modern tahtib och etablerat den i Frankrike som del av karate/judofältet, vilket innebär att musiken inte längre är en integrerad del av kampsporten och karaktären av maskulin rivalitetsritual tonats ned genom att kvinnor får delta. Denna moderna form har också skrivits in i nomineringen, som motsvarighet till den möjlighet som lämnas för utövare av ett kulturarv att utveckla det på egna villkor.

 

Dominique Cyrille och Florabelle Spielmann från Guadelope vilka båda deltagit i förarbetet för nomineringen av gwoka till Unescos representativa lista redogör för de bakomliggande processerna, och hävdar att samling kring en nominering kan skapa internationell uppmärksamhet till ett politiskt underordnat territorium. ICH har blivit implementerat som ett begrepp som används underifrån, d v s ingen statlig administrativ kader har byggts upp. Guadelope i Karibien är ett franskt département d’outre-mer som inte följde avkoloniseringsvågen under 1960-talet, även om marxistiska studenter förde en självständighetspolitik där gwoka i en ”kulturrapport” från 1970 identifierades som den musik som representerade Guadelopes folk med tydliga afrikanska rötter. Den kontrasterades med andra möjliga kandidater – kadrilj som avfärdades som tecken för dominans och beguine för assimilation; båda bygger melodiskt på europeisk tonalitet medan gwoka kunde karaktäriseras som ”atonal” och därigenom ett radikalt musikaliskt alternativ. Författarna följer här hur gwoka inarbetades som en symbol för guadelopisk identitet, bland annat med instiftandet av en årlig festival 1980.

När Frankrike förde ut sitt engagemang i ICH-arbete blev gwoka enligt författarna den areena där ICH-begreppet kunde översättas till Guadelopes kontext. Gwoka lanserades av en av studenterna från 70-talet som kandidat från Guadelope och en lokal kommitté arbetade 2011-14 med att ta fram underlag. Det bildades också en motgrupp som såg nomineringen som ytterligare en bekräftelse på kolonial underordning, och argumentationen för och emot redovisas här. Författarna konstaterar att när gwoka fördes upp på Unescos representativa lista november 2014 så är det som ”representativ för guadelopisk identitet”. det vill säga, frågor om musikformens ursprung och om Guadelopes politiska status undviks elegant.

 

Arnauld Chandivert och Hervé Parent diskuterar utifrån nominering av katalansk rumba eller rumba gitane, en genre som utövas särskilt av romer i Katalonien och sydvästra Frankrike, hur idéer om homogena gruppidentiteter som bär upp fixerade kulturella uttryck (vilket enligt dem karaktäriserar ICH-diskurserna) inte fångar den sociala dynamik som finns i denna musikform, där musiker är konkurrenter och varje stad har sin musikaliska stil, och nyskapande är en konstnärlig kvalitet som uppskattas.

 

Violeta Ruano Posada påpekar hur Unescos kulturarvsarbete sker inom politiska begränsningar. Många länder har inte resurser att bygga de infrastrukturer som behövs för att skapa framgångsrika nomineringar, och omstridda och icke etablerade statsbildningar har inte tillträde till de internationella arenor där stöd och erkännande fördelas. Hennes artikel presenterar kulturarvsarbete i exil, inom Saharawis arabiska demokratiska republik, den statsbildning av västsaharier som för närvarande är etablerad i ett antal flyktingläger i sydvästra Algeriet. Hon har som representant för British Museum varit engagerad i samarbetsprojektet Portraits of Saharawi Music som syftade till att skapa en samling fältinspelningar i bevarandesyfte, stödja kulturarvsarbete i flyktinglägren och skapa en plattform för Saharawis kultur i den engelskspråkiga (akademiska) världen. Det är en tydlig betoning på den politiska kampen och kollektiv identitet som premieras; samtidigt har också äldre traditioner plats för att visa på en längre historia av självständig kulturell identitet (vilket motställs Marockos förnekande av sådan). Dynamik mellan gamla och nya instrument, manligt-kvinnligt, äldre och yngre och arkiv och muntlig tradering exemplifieras från en kulturfestival med tävlingar mellan olika musik/kulturgrupper.

 

Juan D. Montoya Alzate berättar om champeta, en tidigare marginaliserad genre från svarta underklassområden i Cartagena, Columbia (en stad som var en centralort för atlantisk slavhandel). 2016 offentliggjorde musikernas organisationer ett offentligt manifest där de utropade champeta till immateriellt kulturarv. Montoya Alzate analyserar de olika lager av betydelser som sätter genren i ett identitetspolitiskt spel, där frågor om hur nationell mångfaldspolitik osynliggör rasifierad hierarki, Unesco-utmärkelser som statliga erkännanden (Columbia har 10 sådana varav 8 kring musik) och populärmusikens ändrade betydelse i nationell identitet skapar en komplex väv. Att självständigt utropa champeta till kulturarv var både en handling av trots, att använda den internationella arenans praktiker för att synliggöra nationell marginalisering, samtidigt som det också blev inledningen på ett arbete att få lokalpolitiker och i förlängningen staten att inkorporera genren i sin kultur- och turismpolitik.

 

Rob Casey presenterar den irländska musikern/performancekonstnären Jennifer Walshe, som skapat ett fiktivt arkiv över tidig irländsk avantgardekonst i besvikelsen över att det inte fanns någon sådan att se som föregångare. Casey resonerar med en cynisk och en mer sympatisk läsning om hur detta kritiserar eller bekräftar idén om arkivet, men också hur kulturarvsbenämningen kan skapa en monolitisk historia genom att exkludera presumtiva möjligheter – i det här fallet blir projektet en kritik av den kulturkonservatism som under 20- och 30-talen blev resultatet av Irlands nyvunna självständighet.

 

Redaktörerna har flera betydelsefulla slutsatser i sin introduktionsartikel. Musikforskares roller hamnar i nya, medierande positioner mellan kulturpolitik och musikens utövare och publiker, där deras forskning och kunskaper blir underlag för kulturarvsutnämningar – nya förväntningar på vad forskaren förväntas göra. Heredifieringen gör att många praktiker blir identifierade som ”musik” i absolut mening och kombinerat med kontexter av turism- och skivproduktion kan grupper som upprätthåller en kulturarvsform förändras till att bli ”vilken musikgrupp som helst”. Inspelningar spelar en viktig och accepterad roll i kulturarvsprocesser och kan ses som en icke-human aktör i kulturarvsgemenskaper. Heredifiering reartikulerar relationer mellan musik, makt och territorium – både genom att minoriteter kan bli synliga internationellt och därigenom stärka sina positioner men också genom att staten kan hävda ett nytt, internationellt ansvarstagande och då öka sin närvaro. Redaktörerna understryker också den performativa karaktären (vilket kan ta olika former, som att producera fiktiva traditionslinjer) hos kulturarvskonstruktioner. Sammantaget understryker de olika artiklarna att kulturarvsbegreppet inte bara skapar något nytt av något föregivet gammalt (vilket Barbara Kirshenblatt-Gimblett konstaterade redan för över 20 år sedan), men också förändrat kulturpolitiska arenor, forskning och begreppsbildning.

Det här inlägget postades i kulturarv, musikforskning, Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.