Liminalitet inifrån

Vi är nu ungefär en månad in i en massiv samhällskris utan några tydliga riktmärken för när eller hur den ska vara över.

Om det går att tala om känslolägen som kollektiva, är nog intrycket av värdighet det hittills dominerande, tillsammans med omtanke och solidaritet. Det är också sådana stämningar som noteras i reflexiva texter. Och, de är också de känslor som regering, opposition och myndigheter utövat och därmed också före-skrivit, etablerat i offentligheten. Ett samtalsklimat är också ett känsloklimat.

Vad kan etnologer göra? Det finns kollegor som redan forskat om epidemiers sociala och kulturella betydelser, som Diane Goldstein, Britta Lundgren och Andrea Kitta; deras insikter är och kommer att bli användbara för att försöka förstå de processer och praktiker som nu är igång för att skapa meningsfullhet och hantera ovisshet. I den nuvarande situationen kan vi inte bidra med att rekonstruera företag, bota sjuka, eller trösta sörjande; vi kan möjligen förbereda för de kollektiva bearbetningsfaser som kommer att följa. Museer och arkiv har öppnat för människor att meddela sig med bilder och texter och erbjuder vägar att uttrycka sig för en offentlighet. Vi har också, till skillnad från tidigare krisperioder, allmänt spridda medieteknologier och digitala praktiker för att dokumentera vår vardag.

Jag har noterat att ett av mina tidigare blogginlägg nu besöks varje dag, och det har sökordet liminalitet. Jag tror också att det är ett meningsfullt begrepp för att försöka förstå vad vi är inne i. Det är det ritualteoretiska begreppet för att befinna sig ”på tröskeln”, det vill säga vara i ett odefinierbart mellanrum mellan två tydliga tillstånd. Våra vardagliga kunskaper om hälsa, sociala kontakter, arbete och samhällsstruktur gäller inte självklart längre; lagar, regler och rutiner ändras tillfälligt, utan att vi vet när tillfälligheten tar slut.

Vad ritualteoretiker inte alltid lyft fram är den ovisshet som präglar det liminella tillståndet. När tar det slut? Klarar jag av den här prövningen? Kommer de som leder oss att klara av sin uppgift? Vad kommer att åter bli ”som vanligt”, och vad har definitivt förändrats? Jag tror att tidsfaktorn är särskilt väsentlig genom att den vanliga tidsuppfattningen är upphävd; allt är ett icke-tillstånd, de milstolpar i tiden vi söker identifiera är svåra att förstå eftersom vi inte vet avståndet till målet. Både individuellt och kollektivt kan känslolägen förändras många gånger, och upplevelsen av vad som är centrala värden i tillvaron ifrågasättas och omvärderas i flera faser.

Kollegorna Ida Tolgensbakk och Kyrre Kverndokk har påpekat hur krisläget skapat communitas, vilket är det ritualteoretiska begreppet för den gemenskap som kollektivt kan uppstå genom att vara underkastade samma liminella villkor; skillnader som upplevs viktiga i ”normaltillståndet” är plötsligt oväsentliga, rivaliteter och fiendskaper upplöses då vi inser vårt ömsesidiga beroende och värdet av ömsesidig solidaritet, uppoffringar för andra är meningsfulla för självet i ett större perspektiv.

Både liminalitet och communitas är begrepp främst förknippade med ritualanalyser, men forskare som Victor Turner och Edith Turner har poängterat deras användbarhet i samhällslivet i stort. Covid-19-epidemin är ingen ritual; däremot kan den i efterhand komma att ses som en kollektiv rituell upplevelse som transformerat samhället, där både samhällsstrukturer och självuppfattningar förändrats.

Ta hand om er.

Det här inlägget postades i kulturteori och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.