Berättande som och om kulturarv

Kan muntligt berättande vara kulturarv? Hur skapas berättelsen om kulturarvet? Denna inverterade dubbelfråga behandlas i antologin Erzählungen als kulturelles Erbe: das kulturelle Erbe als Erzählung (2014). Den innehåller både teoretiska diskussioner om kulturarvsbegreppet, och exempel på vad ”heredifiering“ kan innebära.

Redaktörerna Ingo Schneider & Valeska Flor apostroferar i sin inledning Abu-Lughood – ”kultur” är ett begrepp som används för att skapa andra, ”essential tool for making the other”. Vidare förs från Martin Scharfe fram två kommentarer om immateriellt kulturarv – kulturarv är ett begrepp för politisk praxis; all kultur har materialitet.

Den första avdelningen handlar alltså om att teoretisera om kulturarv. Schneider gör (i en text från 2005) ett försök till lägesbeskrivning av ”kulturarvsboomen” och ser som en förutsättning UNESCO:s vidgning av kulturbegreppet, från det konstartscentrerade från 1945 till det praktikorienterade begrepp som finns bakom ICH (Intangible Cultural Heritage) – konventionen. Schneider ser kulturarvs-boomen som tecken på samtidens a-synkronitet, den friställning av erfarenheter och traditioner som moderniteten inneburit, och som ett svar på ”lagringsproblemet” i och med att vi skapar dokumentationer i alltmer ohämmad utsträckning.

Barbara Kirshenblatt-Gimblett har i olika sammanhang formulerat en kritik av heritage-begreppet för att skapa processer där det som inte är livskraftigt hålls vid liv, understryker att kulturarv föreges vara något gammalt men är nyskapelser (”heritage [is] a mode of cultural production that has recourse to the past and produces something new”, 2004). Särskilt har hon uppmärksammat kulturarvsbegreppets relation till turismbranschen. Harm-Peer Zimmermann gör en kritik av denna kulturarvskritik för att bygga på samma synsätt som den kritiserar (här ser jag en parallell till Hobsbawms uppdelning i å ena sidan uppfunna, och implicit å andra sidan autentiska, traditioner).

Bernd Rieken går emot Lyotards dekonstruktionistiska hållning till folkligt berättande med en kritik av att Lyotard ser förindustriell folkdiktning som en homogen helhet utan inre motsättningar (en romantiserande attityd som signalerar högst ytlig kännedom), och framhåller traditionella vardagliga berättarformers fortsatta psykologiska giltighet. Helmut Groschwitz diskuterar hur diskurser om kulturarv skapar kulturarvet, och hur talet om kulturarv kan ses som en ny form av metaberättelse. Peter Strasser ger personliga minnesbilder från tillkomsten av UNESCO-deklarationen, och understryker här hur det är länder på södra halvklotet som varit drivande i utvidgningen av kulturarvsbegreppet.

Den andra avdelningen tar upp frågan om (muntligt) berättande kan ses som immateriellt kulturarv och vilka konsekvenserna i så fall blir. Kathrin Pöge-Adler resonerar kring hur olika kriterier i etnologisk berättelseforskning förändrats och problematiserats – upptecknares och utgivares aktiva roller; relativiseringen av muntlighet genom betydelsen av skriftliga förlagor och inspirationskällor, särskilt för de sagor bröderna Grimm lanserade; den variation och strukturförändring som karaktäriserar levande muntlig tradition; utvidgningen av studieobjekt till att innefatta ”vardagligt berättande”; hennes slutsats blir att alla berättelser och historieskrivning är kulturarv och därför värda bevarandeåtgärder – vilket lämnar oss att reflektera.

Sedan följer en rad mer empirinära artiklar som exemplifierar olika konkreta utfall av berättande etablerat som kulturarv. Sandra Blum anför från övre Rhendalen under rubriken ”Loreley som garant” hur sägner blir viktiga – inte som berättelsetradition, utan för att fylla ett utnämnt kulturlandskap/världsarv med innehåll. Susanne Hose jämför två självbiografiska skribenter från 1800talet, från samma område, godsherren Hermann Graf von Pückler-Moskau, känd för sin provokativa livsstil och som pionjär inom trädgårdsarkitektur och ”halvbonden” Hanso Nepila, vars dagboksanteckningar blivit en viktig källa till sorbisk kulturhistoria. Christoph Schmitt skriver om Richard Wossidlo, betydelsefull för dokumentationen och revitaliseringen av regional folkkultur i Mecklenburg, som exempel på ”samlarmyten”, personifieringen av ett kulturarv genom insamlingsverksamhet. Christina Niem skriver om Paul Zaunerts, redaktör av en mängd sago- och sägensamlingar, och hur hans arbete samspelade med förläggaren Eugen Diederichs utgivningspolicies och självförståelse som ”kulturförläggare”. Brigitte Frizzoni skriver om hur Jane Austens litterära produktion bärs upp som kulturarv av en ”arvsgemenskap” av forskare, massmedia, BBC, läsecirklar. hon urskiljer tre diskurser: en”specialdiskurs” dominerad av forskare, en ”elementärdiskurs” som upprätthålls av en bred läsekrets, och en ”interndiskurs” där båda inriktningarna möts och förmedlas. Outi Tuomi-Nikula studerar hur adelssläkter som lämnat östra Tyskland efter 1945 och återkommit till sina gods bygger sitt agerande på att placera in sig i familjetraditioner och genealogier och därigenom tar rollen av bärare av kulturarv.  Martin Steidl och Helmut Fischer ger olika exempel på hur sägenartade berättelser skapar plats och landskap.

Akemi Kaneshiro-Hauptmann diskuterar med exempel från Österrike om muntligt berättande  kan placeras inom ramen för värn av immateriellt kulturarv. 2010 fördes ”Märchenerzählen”, sagoberättande, upp på den nationella listan. Kaneshiro-Hauptmann påpekar att det bygger på diffusa definitioner som gör det otydligt vilka berättelser och vilka berättarsituationer som inkluderas. Vidare ställer hon kriteriet om kollektiv förankring mot att det är professionella berättare som fört fram nomineringen. Hon diskuterar hur nutida sägner (som bland annat samlas och sprids på en privat sajt med stöd inom en statlig digitaliseringssatsning) också fyller en mängd kriterier för att definieras som kulturarv, men ställer följdfrågan: varför skulle de behöva underläggas åtgärder för bevarande? Och gäller det inte berättelserna utan berättande som praxis, blir hennes svar att människor kommer alltid att berätta. Hennes exempel understryker det problematiska i att tala om ”berättande” i  alltför generella termer.

 

Annonser
Det här inlägget postades i kulturarv, kulturhistoria, kulturteori, Narrativitet och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.