Delaktighet på museer

Delaktighet har blivit ett nyckelord inom kulturarvsarbete, en konsekvens av UNESCO:s arbete med konvention för värn av immateriellt kulturarv, där ett processperspektiv slagit rot. Samtidigt finns även andra krafter och rörelser som bidragit till intresset. Förutom inflytande från nyliberala uppföljnings- och utvärderingstrender går det att ana de sedan länge etablerade folkbildningsuppdragen och de senaste decenniernas akademiska diskussion om reflexivitet, vetenskapens syften, och maktanalyser. Och inte minst, utforskade gruppers ökade medvetenhet om frågorna och deras krav på inflytande. Men vad innebär det att arbeta inom kulturarvsinstitutioner och försöka etablera inkludering, inflytande och delaktighet?  Museivärlden är en av de arenor där diskussioner förs, och idéer och konkreta exempel därifrån förs fram i en antologi med den dubbeltydiga titeln Engaging Heritage,Engaging Communities (redigerad av Bryony Onciul, Michelle L Stefano och Stephanie Hawke, 2017).

Bidragen är grupperade i tre avdelningar som kretsar kring begrepp, konstnärliga uttryck och ”utmaningar”, vilket exemplifieras med motsättningar kring kulturarv men också digitaliseringens möjligheter och fällor.

Bernadette Lynch problematiserar ”the happiness turn” i samhället, med dess fokusering på (individuell) lycka och well-being, och tendenser inom museivärlden att anamma detta hållningssätt. hon hävdar ”den demokratiska rätten att vara olycklig” inför samhället. Lynch utgångspunkt är arbetet med delaktighet i museernas verksamhet, där hon varnar för att museernas roll och position i samhället är oförändrad, och ”delaktighet” blir ytterligare en form för nedlåtande välgörenhet. Projekt som hela tiden definieras av museernas budgetramar och projekttider är projekt på museets villkor, inte samverkanspartnerns.

I vad som utgör en teoretisk/begreppslig plattform inför ett projekt som inbegriper museer i Nya Zeeland, Hawaii och Chile problematiserar Philipp Schorch synen på en ”community” (samfund/gemenskap/lokalbefolkning) som en homogen enhet, och betonar istället assemblage-karaktären av något som uppstår i praktiker.  Rollen som curator ändras från expert/relikväktare till att vara mediatör, i det här fallet mellan urbefolkningars kunskapsprocesser och koloniala världsbilder.

Ett par artiklar handlar om att hitta samarbetsformer som inbegriper urfolk, båda från Aotearoa-Nya Zeeland. Arkeologen Elizabeth Pishief diskuterar relationen mellan människor och plats med begreppet Connect. Billie Lythberg, Carl Hogsden & Wayne Ngata presenterar arbetet med att göra olika artefakter spridda runtom i världen tillgängliga för maoris via internet, i form av ett digitalt nätverk som förmedlar virtuella bilder. I båda fallen handlar det om att förhandla fram vilket maoriskt ordförråd som var användbart för att beskriva föremåls och platsers betydelser, och för att beskriva projektens handlingar och förlopp som akter av vördnad, respekt och kommunikation med förfäder.

Helen Graham som bedrivit ett projekt om ”Hur ska beslut om kulturarv tas” argumenterar för horisontalitet i relationer – vilket hon konkretiserar med att sträva efter samarbetsformer där maktövertaget från institutionernas sida synliggörs och bearbetas: t ex att diskutera upphovsrätten till de berättelser som samlas in, delaktighet i beslut om slutprodukten (t ex utställningar), och aktivt reflektera över om några berörda blir exkluderade i samverkansformerna. Det kan sägas vara resonemang i en strävan mot att reducera museianställdas roll att representera samhällsmakt och samtidigt tydliggöra den professionella kompetensens del i upprättandet av en relation.

Michelle Stefano och Nicole King presenterar två närliggande projekt i Baltimore som handlar om industrinedläggningar. Ett som skapade en virtuell karta över ett industriområde, och ett oral history-projekt med arbetare vid en industri som lades ned 10 år tidigare. Här är poängen att problematisera de ekonomiska begreppen ”boom” och ”bust” och deras konsekvenser i det museala arbetet – lågkonjunkturer och industrinedläggningar betyder ofta att det som kunde varit fysiska minnesmärken jämnas med marken.

Michelle Stefano använder begreppet ”ekomuseum” för att ge nytt perspektiv på bevarande av immateriellt kulturarv, och utgår då från den dimension som betonades när begreppet myntades, att det är människorna som lever i miljön som är experterna och deras minnen och kunskaper som är det centrala. Hon har som konkret exempel nordengelsk rapper dance, en svärdsdans som dansats inom manlig arbetarklass och nu upprätthålls av särskilda föreningar. Här är det just föreningarna/danslagen som utövar dansen som utgör det ekosystem Stefano syftar på; de utgör en gemenskap där dansen utövas kontinuerligt, diskuteras, och förändras – ett tydligt exempel är de föreningar i New York som blivit del av gemenskapen, som raserade köngränserna – och också fick det accepterat i England.

Justin Sikora ger intressanta exempel från markeringen av viktiga slagfält i skotsk historia. Slaget vid Flodden 1513 var avgörande för Skottlands framtid men är föga känt i England. Inför det möjliga 500-årsjubiléet kom två olika initiativ att konkurrera om uppmärksamhet: ett som betonade slaget som sådant, och ett som ville lyfta fram dess konsekvenser för området under de följande 500 åren. Bakom förslagen fanns intressen för turism (markägaren) och lokal självkänsla (en annan privatperson). Ett annat exempel är en diskussion om vilka kriterier  som avgör satsningar, en jämförelse mellan  två slagfält som inte lokaliserats: Bannockburn 1314 som skapade skotsk självständighet ägnades ett besökscentrum (det finns 5-8 föreslagna lokaler) vilket Sikora kopplar samman med omröstningen om självständigt Skottland 2014; däremot uppmärksammas inte Dún Nechtain-slaget (685) som resulterade i pikternas dominerande ställning under lång tid – eftersom det inte finns några pikter kvar att hävda relevansen.

Gregory Ramshaw skriver om ”subaltern sport heritage” som motstånd och kritik och ger olika exempel på kulturarvsarbete som lyfter fram dissonanta berättelser till den dominanta idrottshistorien: idrottens roll att disciplinera aborigines i Australien, en tennisbana för svarta i Baltimore där en integrerad turnering hölls 1948 och deltagarna arresterades, marginaliseringen av paralympics i OS-historia, och där protester hindrade stängningen av en gångtunnel utmed Themsens södra strand i London som varit startpunkt för skateboardåkningen i GB.

Antologin innehåller också ett par artiklar om bildskapande som överbryggande aktivitet samt ett antal intervjuer med museipersonal med rika erfarenheter och visioner.

Som nämnts är boken del i en pågående diskussion, med såväl begreppsdiskussioner och konkreta exempel. Vad som för mig framstår som centrala problem är: hur ska kontinuitet i delaktighet åstadkommas, vad innebär institutionernas konventionella projektform för möjligheterna till lyckade samarbeten, och hur ska en ömsesidig meningsfullhet växa fram.

Annonser
Det här inlägget postades i kulturarv, kulturhistoria, kulturteori och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.