Clifford Geertz kulturteoretiska bidrag

Behovet av teoretisk förankring, fort och snabbt, tenderar att driva på en kanoniseringsprocess där några få verk får stå som metonymer för hela fält av teoretiska diskussioner. Att någon fördjupar sig i en författare, inte bara i ett verk utan i en större del av personens produktion för att få en djupare bild av hur resonemangen hänger ihop och vilka sammanhang de refererar till, tenderar att bli mer sällsynt. Därför är det intressant att ta del av Katarzyna Majbrodas bok Clifford Geertz’s Interpretive Anthropology: Between Text, Experience and Theory (2016). Majbroda är polsk antropolog verksam i Wroclaw, och boken ingår i en serie ”Cross-Roads: Polish Studies in Culture, Literary Theory, and History” – en satsning som gör polsk humanistisk forskning tillgänglig på engelska.

Till viss del har boken karaktären av internt äreräddningsuppdrag; Majbroda tar spjärn mot uppfattningar som reducerar Geertz till introduktör av ”litterariseringen” av antropologi med principerna ”kultur är en text som kan tolkas” och ”antropologer är skribenter”. Och bakom ”litterariseringen” finns en kritik mot Geertz för att inte uppmärksamma maktstrukturer, reifiera kulturer till statiska system, för att inta ett flanörperspektiv, för att inte låta människor bli hörda (trots sitt program, hur många direkta citat av konkreta uttalanden). Istället framhäver Majbroda tolkning som grundläggande epistemologisk princip för Geertz (och för antropologin som vetenskapligt projekt).

Majbrodas utgångspunkt är att lyfta fram Geertz betydelse i ett ämneshistoriskt perspektiv, där han (efter en serie av fältarbetesmonografier under 50- och 60-talen) träder fram i den antropologiska debattens centrum vid den tidpunkt då positivistiska ambitioner alltmer ifrågasätts, den postkoloniala situationen skapar en ”kris för representation”, och den deterministiska tendensen hos Levi-Strauss strukturalism ifrågasätts för sin reduktion av lokala perspektiv och variationer.

Bokens längsta kapitel har en rubrik om ”övertolkningens olidliga lätthet” och utgör ett försvar mot kritiken om att Geertz reducerat antropologi till text och textproduktion. Tyngdvikten på interpretation ska inte förstås snävt som en import av litteraturvetenskapens fokuserade tolkning av en given text, utan som en epistemologisk utgångspunkt, att upplevelsen av tillvaron hela tiden innebär tolkningsprocesser. Det finns också för Geertz ett dialogiskt syfte – målet är inte enbart att förstå den andre, utan att göra förhandlingar om mening möjliga (s 47), inte ’anything goes’, något som enbart stämmer för forskarsubjektet. Majbroda gör en analys av Geertz artikel om tuppfäktning på Bali, som försvar mot olika former av kritik som riktats mot den, där dess semiotiska program avtäcks som lager av analys av semantik, syntax, pragmatik.

Ett kapitel tar upp hur Geertz idéer tillämpats i historieämnet genom en granskning av debatten kring Robert Darntons Stora kattmassakern, mellan Darnton, Roger Chartier och James Fernandez, där Fernandez påpekade skillnaden mellan text och fältarbete som underlag för antropologisk analys.

Ett kapitel frilägger den semiotiska bakgrunden för Geertz med utgångspunkt i Peirces triad tecken, referent, interpret. Det följs upp i ett kapitel där Geertz ställts i relation till Claude Levi-Strauss och den strukturella antropologin under 50- och 60-talen. Den gemensamma grunden i semiotik framhålls, samtidigt som Geertz gentemot strukturalismen och dess anspråk på att avtäcka allmänmänskliga arketyper och binära oppositioner ställde det empiriska och lokala, ideografisk kunskap i stället för nomotetisk.

Ett kapitel fördjupar beskrivningen av hur ”interpretativ antropologi” förändrat antropologiämnets självsyn, synen på kunskapsmål, på fältarbete och skrivande, och även självpresentationer i läro- och handböcker. Avslutningsvis lämnar Majbroda Geertz för att diskutera introduktionen av sensoriska erfarenheter som kunskap i forskningssammanhang, något hon förankrar historiskt hos Malinowski och Mead och försvarar som rationell kunskap.

Det finns en del sekundärlitteratur om Geertz, främst från USA, som också blir synlig i Majbrodas text. Av den polska antropologin är det diskussionen om Geertz fördelar och svagheter, och ämnesteoretisk diskussion generellt, som återspeglas. De olika kapitlen är tidigare publicerade som separata artiklar, så det finns en hel del upprepningar. Texterna är inte helt överskådliga, utan essäistiskt hållna där linjen kan kännas otydlig, ska det tas som en form av thick description? Boken aktualiserar i alla fall resonemang om kulturbegreppets semiotiska dimensioner och ger tänkvärda påminnelser om att se upp med naiv realism.

Annonser
Det här inlägget postades i kulturteori och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.