När Stikkan Anderson dominerade Dansktoppen – om rättigheter, översättningar, covers och autenticitet

Populärmusikbranschens sätt att arbeta och musikers och publiks sätt att tänka kring musik har ständigt förändrats, samtidigt som branschen skenbart fått representera tröghet, upprepning, satsning på säkra kort. Men förändringar kan ske på många plan och i flera steg.  En form av relation mellan ”kultur” och ”samhälle” handlar om hur lagar, rättigheter, avtal och policies begränsar och möjliggör vilka uttryck som är möjliga att skapa. Hur det avspeglas i populärmusiken, och hur ändringar i de övergripande ramarna förändrar villkoren för populärmusikproduktion belyses på flera intressanta sätt med exempel från Danmark i Henrik Smith-Sivertsens avhandling från 2007, Kylling med soft ice og pölser (Köpenhamns universitet).

Smith-Sivertsen studerar vad som länge var en praxis i Danmark (som i de flesta europeiska länder), att hits från andra länder gavs ny text på nationalspråket och det blev sådana inspelningar som blev hits. (I Sverige fanns artister som till stor del byggde sin karriär på detta koncept, som Lasse Lönndahl, Siw Malmkvist, Towa Carson.) Från mitten av 50-talet fram till slutet av 70-talet sker så en förändring där det mönstret försvinner. Särskilt är det rockmusiken som står för de ideologiska ändringarna, de nya sätten att tänka om musik. Smith-Sivertsen lyfter fram två olika processer: en är en övergång från att vilja höra en melodi, som är nedskriven i noter, till att det är originalinspelningens hela sound, med sång på engelska, som står i centrum för intresset. Den andra är framväxten av en autenticitetsdiskurs, där covers å ena sidan framstod som en omoralisk skivbolagspraxis där vissa artister gjorde karriär på andras bekostnad (t ex Pat Boone och Georgia Gibbs i relation till Little Richard respektive Lavern Baker), medan andra var självständiga och helst skrev sitt material själva. Å andra sidan framstod covers som en prövosten – autentiska artister gjorde covers till något självständigt, och gjorde det självständigt, av sin egen konstnärliga drivkraft, inte efter skivbolagens beslut. Med den självständiga nytolkningen är då en cover ett nytt verk med ny upphovsman, inte en kapning av någon annans arbete. De här processerna lyfter Smith-Sivertsen fram genom att analysera framgångarna för två danska grupper i mitten av 70-talet, Bamses venner och Shu-Bi-Dua. Båda slog igenom med vad HSS kallar ”undersättelser” av engelskspråkiga låtar, det vill säga det humoristiska greppet att uppfatta engelskan fonetiskt som danska, särskilt titeln, inledningsfrasen eller refrängen, och bygga en dansk text därifrån. Avhandlingens titel är hämtad från Shu-Bi-Duas version av Killing me softly with his song. (I Sverige var det istället jazzmusiker som utnyttjade den här möjligheten, som Sonya Hedenbratt i En bra sabla du = Embracable you, eller Arne Domnérus Väst och blås = West end blues, eller vissångare, Evert Ljusbergs Lån mej tänder = Love me tender.) HSS vinkling av det här är att ingen av grupperna erkänts inom dansk rock-kanon, trots att det handlar om självständiga nytolkningar av rocktraditionen och inte om att försöka ta åt sig del av aktuell efterfrågan; tydligen är det det humoristiska greppet och underhållningssyftet som diskvalificerar. (Var står Burken och Rockfolket i svensk rockkanon?)

Hur gick det då till när en äldre praxis inom populärmusikbranschen förändrades, och ett autenticitetstänkande fördes in och gjorde vissa inspelnigar mer genuina än andra? En betydelsefull milstolpe i Danmark kom hösten 1967 när trubaduren Povl Dissing spelade in en singel tillsammans med bluesbandet Beefeaters (med sedermera internationellt kände Peter Thorup på Clapton-inspirerad sologitarr). Dissing var en av de nya vissångarna, med en originell sångstil och med rötter i akustisk blues och amerikansk folksång, och hade haft en hit med en dansk version av Shel Silversteins ”25 minutes to go”. Nu gjorde de ytterligare en Silversteinöversättning, La meg blive noget, https://www.youtube.com/watch?v=n_gRkmZeS78 som blev en stor hit – och ändrade på spelreglerna: här blev danska möjligt som rockspråk, och det var den experimentiella och seriösa attityden som gav inspelningen ett självständigt värde. Intressant är att det var ”etablissemanget” i populärmusikbranschen som både stod för dansk text, sammanförandet av Dissing och Beefeaters, och skivproduktionen, men resultatet blev något nytt vad gäller värden och värderingar av skivinspelningar. Jag ser en parallell i hur skivbolaget Metronome 1969 sammanförde Pugh Rogefeldt, som man tidigare försökt lansera som nån slags trubadur, med rockmusiker och resultatet etablerade svenska som rockspråk ”över en natt”.

Hur var då den tidigare praxis som nu började förlora i relevans? När ungdomarna blev den stora gruppen skivköpare i slutet av 50-talet, blev resultatet att engelska och amerikanska inspelningar blev dominerande och danska skivors och artisters försäljningsandel minskade – till den grad att skivbolag inte ville spela in danska artister i någon stor utsträckning, och danska musikförlag tvekade inför att köpa rättigheter att förlägga angloamerikanska låtar med dansk text. Här ser Smith-Sivertsen att utvecklingen i Sverige delvis blev annorlunda; införandet av Svensktoppen 1962 blev en plattform för svenskspråkiga skivor. Danmarks radio tog upp formatet och införde Dansktoppen 1968. Men det innebar bara en halv framgång för dansk populärmusikbransch, eftersom Stikkan Anderson med flera svenska förläggare – som hade haft framgångar och kunde investera mer våghalsigt – hade övergått till att köpa rättigheter för hela Norden, i stället för som tidigare enbart Sverige. Resultatet blev ett samordnat arbete där t ex Stikkan Anderson såg till att nya presumtiva hits försågs med svensk text, som ofta också blev förlaga för danska versioner i samarbete med danska textförfattare/skivproducenter som Thøger Olesen/Gustaf Winckler. Och om en låt blev hit i Sverige följdes den av danska inspelningar med sikte på dask marknad. Här exemplifierar Smith-Sivertsen med olika versioner av Tom Jones hit från 1967, Green, green grass of home. Här går han över gränserna och följer låten från USA, först med olika countrymusiker 1965, via Jerry Lee Lewis till Tom Jones, och därifrån till flera olika nationella versioner, fransk, tysk, finsk, portugisisk, Sveriges båda hitinspelningar (Hootenanny Singers och Jan Malmsjö) och den danska med just Gustaf Winckler. Här avtecknas olika strategier, både i arrangemang där de flesta följer Tom Jones inspelning medan Hootenanny Singers ligger närmare countrystil, och i texttrogenhet. Originalets sista vers avslöjar faktiskt att sången handlar om en dödsdömds sista natt i cellen, något som i översättningarna försvunnit och en allmän hemlängtan är huvudbudskapet.  En intressant poäng från skivproduktionens vardag är att det danska skivbolaget köpte bakgrunden till Tom Jones inspelning för att lägga på dansk sång. Men i sista refrängen är Jones förstärkt av en kör som sjunger på engelska och den fanns kvar i (den 2-spåriga) bakgrunden! För att rädda produktionen så åker volymen på bakgrunden plötsligt ned, eko läggs på som ska göra kören diffus m m. Inspelningen blev ingen större hit, men 1977 kom ytterligare ett par inspelningar – en som ”party-musik”, en dansk variant av James Last: potpurrier av kända låtar, och enbart första versen och refrängen. Nästa poäng är att det skrevs ytterligare två versioner på danska (vilket var möjligt eftersom den första inte etablerat sig så definitivt hos publiken, som den svenska gjorde i Sverige). Med dessa versioner kan Smith-Sivertsen avtäcka ytterligare en dansk skillnad. När Dansktoppen lades ned 1977 var det en mängd artister som förlorade sin exponering i riksmedierna, och deras karriärer dalade. Inga nya hits – men flera av dem höll sig kvar i branschen genom att spela utanför storstadsregionen; ”Dansktoppen” kvarstod som en genre öven om programmet försvunnit. När så lokalradio infördes i början av 80-talet – ett 80-tal stationer fick sändningstillstånd – kom ”Dansktoppsmusik” att bli stapelvara. Dessutom hade artisterna, som inte sågs som lönsamma av skivbolagen, övergått till kassettformatet för spridning, så här finns ett exempel på den kassettkultur under 70- och 80-talen som annars var mest märkbar i Asien och Afrika.

Det är många intressanta aspekter och oväntade samband som tas upp. Det handlar om översättning på flera olika nivåer – ”bokstavlig” översättning, fånga andemeningen, eller skapa något nytt som behåller titeln eller karaktäristiska vokaler. Att introducera en hitlåt för en ny språkgemenskap är också en form av översättning, att skapa ett nytt sammanhang där melodin blir meningsfull. Det är också en oväntad insikt att konfronteras med så konkreta exempel på svenskt kulturinflytande på grannländerna med ekonomiska dominansförhållanden – Smith-Sivertsen uttrycker det som ett danskt bidrag till ”det svenska musikundret” att Stikkan Anderson/Polar hade byggt upp ekonomiska resurser som möjliggjorde satsningen på en internationell lansering av ABBA.

Smith-Sivertsen arbetar vid Danmarks nationalbibliotek Det kongelige bibliotek där han lagt upp texter om danska hits http://www.kb.dk/da/nb/samling/ma/fokus/ugens_hit/index.html där en handlar om Dissings hit http://www.kb.dk/da/nb/samling/ma/fokus/ugens_hit/uge_38_Lad_mig_blive_noget.html

 

 

Annonser
Det här inlägget postades i Medieforskning, musikforskning, populärkultur och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.