Minnen som källa och strategi för forskning

Begreppet Oral History kom med tyngd i svensk forskning runt 1980. Som ung etnologstudent såg jag att det stod för flera av mina intresseområden: en historieskrivning som tog ett folkligt perspektiv, ett erkännande av människors egna upplevelser och minnen som historisk källa, en möjlighet att dokumentera folkliga berättargenrer, skapande av situationer där forskare och beforskade möttes. Jag hade också fördelen att studera vid Umeå universitet där Sune Åkerman arbetade för att introducera och förankra begreppet i svensk historieforskning, och Ronny Ambjörnsson lanserade ”folkets idéhistoria” som ett legitimt forskningsämne med intervjuer som viktig utgångspunkt. I ett större perspektiv så fanns här en strömning som närmade etnologi och historia till varandra.

En faktor som bidrog till intresset var att det fanns en tendens av att ifrågasätta maktstrukturer i historieområdet. ”Muntlig historia” innebar muntliga källor i stället för skriftliga, källor producerade av folket i stället för de härskande klasserna, utmanade kanoniserad historia genom att lyfta fram andra händelser och processer. Den antingen-eller-retorik som underblåste intresset byggde emellertid upp för besvikelser. I början av 90-talet verkade luften gå ur intresset inom historieämnet, samtidigt som etnologins drivande debatter mer kom att domineras av samtidsperspektiv.

Det finns dock ett förnyat intresse inom både etnologi och historia, med inspiration från flera olika håll. Den ökade medvetenheten om narrativitet som strukturering, användning av livshistorier som dokumentations- och forskningsstrategi, nya frågeställningar kring kulturhistoria och kulturarv är några faktorer som driver på i denna riktning. Ingar Kaldal, professor i historia vid NTNU i Trondheim, har nyligen kommit med en bok med titeln Minnen som prosesser – i social- og kulturhistorie, som översiktligt redovisar många av de teoretiska och metodiska problem och möjligheter som har aktualiserats, diskuterats och bearbetats genom de senaste decenniernas forskning. Den vänder sig till en bred allmänhet – studenter, forskare, musei- och arkivtjänstemän, kulturhistoriskt intresserade; den är ingen enkel kokbok utan en introduktion till de frågeställningar som en bör vara medveten om när det gäller minnen i historisk forskning.

En bakgrund till Kaldals framställning är en utveckling under 90-talet av socialhistoria i riktning mot kulturhistoria inom historieämnet; han har också god koll på vad som görs inom folkloristik och etnologi, både i Sverige och Norge, likaså den svenska forskning inom historieämnet som Lars Hansson och Malin Thor Tureby står för.

Titeln minne som process säger mycket om vad boken handlar om – här finns diskussioner om vad det betyder att minnas, vilket ju är grunden för den tillbakablickande intervjun. Och fokus vänds mot minnen och minnande, inte om de är i muntlig eller skriftlig form. En hel del av framställningen blir uppgörelser, både med den källkritiska skolan och med vänster-perspektiv på vad minnesforskning borde vara.

De första kapitlen ger dels en översikt av oral history- vågen och dess föregångare – som folkminnesarkiv i Norge och Sverige och Nordiska Museets arbetarminnen, och en diskussion om vilka syften som fanns, både den tidigare inriktningen på nationsbygge och den vänsterinriktade inriktningen på arbetarrörelse och industriarbete. I de följande kapitlen kommer så resonemang kring minnen och forskning grundade på minnen, både med insikter om vilka möjligheter de innebär, men också med modererande tankar om begränsningar, och om vikten av att uppmärksamma vad källorna kan berätta, att vara öppen för att ändra sina förväntningar.

Kapitel 4 är ett långt resonemang kring frågan: vad är minnen, egentligen? Och vad innebär det att minnas, och att glömma? Här finns forskning av psykologer, fysiologer, neurologer och andra vetenskapsgrenar som motsäger de enkla idéerna om att vi minns mer eller mindre automatiskt bara sinnesintrycken fastnar ordentligt. Och likaså framhävs betydelsen av att ha ett språk för att kunna förstå upplevelser och forumlera minnen. Kaldal utvecklar om det känslomässiga, hur syn, ljus, lukt, smak, beröring sätter igång minnesprocesser, likaså platsens betydelse som förankring för minnen.

I de följande kapitlen förs en mängd resonemang kring vad minnen gör i människors liv, och vad det innebär att tolka minnen. Vad är meningsfullt att minnas?,` vikten av att skilja på kollektiva och officiella minnen, vad betyder det att minnen fungerar performativt, kommunikativt, narrativt,  demokratiskt , autentiskt, mytologiserat? Vad säger språk, metaforer och berättartekniska grepp, ”kreativ fortellning”, jag-, vi- eller de-form?

Kapitel 6 handlar om att tolka minnen – och här är en poäng att tolkning är en process där forskaren har ett kunskapsmål. Kaldal går igenom olika tolkningsgrepp, som att minnen berättar om något; de härstammar från något som format dem; de har verkat i människors liv. Den klassiska uppdelningen inom historia, med två sätt att tolka källor, som skildring av något eller som kvarleva finns också med här som hjälpmedel att tänka med. Kring det ofta uttalade målet att finna ”hur det kändes” skriver Kaldal att hur människor tänkte och kände är vanskligt; varje minne talar egentligen om värderingar i berättarögonblicket. Hans förslag för att möta detta problem: 1) sänk ambitionerna: söka hållningar, normer, värderingar – inte människors känslor, tankar. 2) justera fokuset på tid. T ex: hur har något tolkats under olika epoker? Olika skeden i livet kan ge olika sätt att tolka ett minne; minnen prövas ut under livsloppet, formuleras i långa processer.

De avslutande kapitlen handlar om forskningens sammanhang.  Hur ska man gå till väga för att samla minnen – skrivarupprop, intervjuer, individuella eller i grupp? Upptagning och bevarande, etik och juridik? Vilka sammanhang ska minnena användas i – böcker, konst, museer och skola? Bland de många insiktsfulla formuleringar som Kaldal levererar kan nämnas: Se upp med idyllisering – se det främmande i det välkända, fundera om sammanhållning höll vissa utanför; ”inte avvisa, men tolka värmen i minnena”. Det handlar inte om att ge människor ur historien ”röst”, men ge dem ”plats” i offentligheten. Livet som levt kan aldrig bli vad som berättas. Allt kan bli minnen, men det avgörs av konventioner, fantasi och kultur vad som verkligen blir det.

Annonser
Det här inlägget postades i Narrativitet och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Minnen som källa och strategi för forskning

  1. Kaldars bok skall jag skaffa. Tack för presentationen, den är upplysande. Jag tror att boken kan stötta mina funderingar på ett minnesmaterial.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s