Berättandets terapeutiska funktioner

Många av de som använder sig av intervjuer i sin forskning är bekanta med att sådana situationer kan få en terapeutisk karaktär, då intervjun skapar en möjlighet att berätta. För etnologer och folklorister är det här en sidoeffekt, vi har varken syfte eller kompetens att vara terapeuter, men samtidigt är det värdefullt att reflektera över vad som händer. Därför är det värdefullt att läsa antologin Therapeutic Uses of Storytelling: An Interdisciplinary Approach to Narration as Therapy, som Camilla Asplund Ingemark redigerat utifrån ett symposium vid Nordisk folkloristik i Åbo för något år sedan.

I inledningen formuleras några gemensamma grundsatser. Det har terapeutisk verkan att formulera sina erfarenheter i ord. Vissa sätt att berätta är bättre än andra. Vissa saker är det bättre att tiga om. Berättande skapar utrymme för reflektion, och inkludering i ett kollektiv är terapeutiskt – det sista syftar på ritualers helande verkan, och här är berättande att se som en rituell form, med tanke på att det finns en publik; berättandet upprättar en kollektiv relation med lyssnaren.

Donald E Polkinghorne ger en värdefull översikt av hur ”den kognitiva vändningen” inom psykologi givit utrymme för att se identitet som narrativt strukturerad (med narrativt tänkande som den ena formen av förståelse(mode of cognitive reasoning) vid sidan av paradigmatiskt tänkande). Hans genomgång av grundläggande begrepp utmynnar i en presentation av användning av narrativitet i psykoterapi. Flera andra artiklar ger exempel på professionell användning av berättande inom hälsovård, vid depression, schizofreni och i livets slutskede. Andra artiklar, av folklorister och historiker, diskuterar hur berättande används för att ta upp traumatiska händelser i mer eller mindre offentliga sammanhang, i press eller offentliga livet. Sofie Strandén-Backa ger en intressant diskussion av sina egna känslor i intervjusituationer utifrån sin forskning om minnen av vinterkriget och fortsättningskriget. Moon Meier ger istället exempel på hur nutida professionella berättare tänker om hur de uppfyller terapeutiska funktioner för sin publik genom val av berättelser. Camilla och Dominic Ingemark uppmärksammar hur tron på att barnadöd kunde orsakas av särskilda demoner kunde ha terapeutiska effekter.

Som synes ett brokigt innehåll både till empiri, former av berättande, vetenskapliga traditioner och kunskapsmål, men samtidigt överlappande och utan tydliga avgörande gränslinjer – ett sammanhängande område. Antologin ger en god provkarta som vidgar synfältet.

Det här inlägget postades i Narrativitet och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.